Den hemlöse mannen
Nu är klockan 03.48, och för typ tjugo minuter sen kom jag hem ifrån första dagen i min helgkurs i teater. Mycket roligt var de, jag träffade skoj folk från hela sverige och var med i ett samtal till långt in på natten. Men, vid tretiden gav vi upp och folket gick och la sej på sin masslogi på en adress här på söder.
Men jag, som bor så nära, sover inte där utan gick hem istället.
Och när jag, vid kvart över tre, är i min trappa, upptäcker jag att i en port alldeles bredvid vår står en kille, kunde vara trettio år gammal men ser mycket äldre ut, med stripigt hår, likblek och svettig i ansiktet. Han har sina tillhörigheter med sig i ett par påsar, tittar halvt rädd halvt irriterad på mej när jag säger till honom:
- öhh.. bara så du vet, det är privatbostad här bredvid. Jag försöker låta snäll och medkännande i det jag säger, för jag vill honom inget illa, men det lyckas nog inte så bra...
- aaah ja vet, ja är lugn, svarar han snabbt.
- mm.. ja så det bara inte blir nån.. fönsterkrossning eller nåt här. Oh, hur onödigt var det egentligen att jag från början skulle öppnat käften?
- nää ja är lugn, svarar han och verkar tycka detsamma som jag, varför skulle jag börja jiddra.
Okej säger jag, och låser upp hemma hos mej och går in. Och när jag kom in tänkte jag ännu lite mer på hur jobbig hans situation var. Han såg närmast död ut, vaxartad vit hy med svettpärlor i denna kalla natt.
Så, kanske bara för att tvätta mitt samvete, men också för att jag ville visa att jag ville honom väl, tog jag in kaffekokaren i mitt rum för att inte störa familjen, och kokade en kopp till honom.
Jag tog inte i nåt socker, visste inte om han ville ha det, men tog i lite mjölk av nån anledning som jag nu senare inte kan komma ihåg.
Och så gick jag ut med koppen till honom.
- Ja jag tänkte att jag gjorde en kopp kaffe till dej.
- Åh schysst, sa han kort och tog längtande koppen från mej, värmde händerna mot den och smuttade.
- ööh.. ja, om du kan bara lämna koppen här i uppgången sen så blir det bra, sa jag.
- Aa visst, bara ja får va i fre så är de lugnt, sa han, vilket jag inte riktigt vet hur jag ska tolka men men...
Vi får se om koppen står kvar där imorrn. Men egentligen bryr jag mej inte, jag ville bara visa honom denna välvilja i hans förmodligen rätt miserabla tillstånd.
Och jag hoppas detta gjorde en skillnad i hans liv, om så lite som en diskret, värme en kall decembernatt. Hoppas jag.
Kommentarer
Trackback