Jag blir så trött
Jag låg och läste i min sängs underslaf. Jag har svårt att hitta bekväma sätt att läsa på, och den här gången försökte jag göra det genom att ha boken jag läste (ett Dilbert-seriealbum) på golvet, och läsa genom att ha huvudet lite utanför sängen. Detta renderade mig snabbt huvudvärk. Medans jag läste och fick mer huvudvärk såg jag ner på mitt golv, och noterade att trots att jag dammsög igår, var det väldigt otrevligt där. Damm och ost och konstiga avklippta bitar av en sytråd. Därför tänkte jag att jag skulle dammsuga. Jag reste mig mödosamt och gick till garderoben i vilken dammsugaren står. När jag böjde mej ner för att hämta den, precis efter att ha öppnat garberobsdörren, ramlade en kofta i huvudet på mig. Jag kände mej omedelbart mycket dum. Jag tappade helt motivationen att hämta ut dammsugare och rätade melankoliskt på ryggen, och placerade uppgivet blicken på min säng lagom för att se hur mitt seriealbum som jag lämnat där lugnt och stillsamt slog igen sig. Jag hade inte lämnat något hundöra, eller något annat riktmärke för var jag var.
Nu måste jag lägga tillbaks koftan, ta fram dammsugaren, komma på var det var jag såg skräp nånstans, dammsuga upp skräpet, hitta var jag var i boken, och dessutom baka bullar och koka kaffe.
Jag blir så trött.
Nu måste jag lägga tillbaks koftan, ta fram dammsugaren, komma på var det var jag såg skräp nånstans, dammsuga upp skräpet, hitta var jag var i boken, och dessutom baka bullar och koka kaffe.
Jag blir så trött.
Jag; en svikare
Jag har ofta velat gå på min egen begravning.
Jag har tänkt hur den skulle vara utformad, vilka som skulle vara där, vad för musik som skulle spelas.
Jag har undrat: skulle Nora från AF komma? Skulle Tore och Harald komma? Skulle, om de kände till att jag dött, tecknare jag intervjuat såsom Jan Romare och Cecilia Torudd, bekymra sig om att sänka blicken i minne av mig, i ens en sekund?
Ens egen begravning måste vara den enskilda människans mest egoistiska del av livet. Och det lustiga är att hon själv inte får uppleva det. Det tillfället i en persons liv då flest människor tänker och gråter och bryr sig som mest om en är när man själv inte har tillfälle att torka deras tårar och försäkra dem om att det är okej. Det är inget att oroa sig för.
Det måste vara en av de bästa saker man kan göra för en självkänsla.
Fejka sin död.
Och anordna sin egen
begravning
(ska bara gå och göra mej en kopp näskaffe)
Såja, jag kände att jag behövde en liten trygghetskopp inom räckhåll.
Jag skrev alltså om begravningar. Anledningen till att jag tar upp det är att det var känslan av att komma på min egen begravning jag fick när jag nu kollade min blogg, för första gången på nåra dar.
Kondoleanser.
Det var kondoleanser jag såg, inte kommentarer.
"En trogen läsare på (min) sida" skriver att jag lika gärna kan dumpa bloggen om jag bryr mej så lite.
Curry snyftar hysteriskt och skriver om vad hon saknar med mig.
Mingman skriver flera mer eller mindre hotfulla krav om att jag ska återvända.
Någon som vill bibehålla sig anonym (men som jag ändå misstänker har ett grekiskt efternamn som alla hela tiden stavar fel, och eventuellt vars förnamn antingen betyder kärlek eller konstig) skriver en dikt om mig och förlusten av mig. Apropå den så ber jag nu snällt så jag får en till: Snälla?
Det kändes som att skåda sin egen begravning!
Jag var, och är, saknad!
Jag kommer från och med anstränga mig för att skriva en blogg om dan.
Från början kan det vara mer eller mindre skräpiga inlägg då och då, men det kan anses nödvändigt om jag ska komma upp på nån slags nivå igen.
Jag ber om ursäkt för min likgiltighet.
Jag lovar:
JAG KOMMER IGEN
Jag har tänkt hur den skulle vara utformad, vilka som skulle vara där, vad för musik som skulle spelas.
Jag har undrat: skulle Nora från AF komma? Skulle Tore och Harald komma? Skulle, om de kände till att jag dött, tecknare jag intervjuat såsom Jan Romare och Cecilia Torudd, bekymra sig om att sänka blicken i minne av mig, i ens en sekund?
Ens egen begravning måste vara den enskilda människans mest egoistiska del av livet. Och det lustiga är att hon själv inte får uppleva det. Det tillfället i en persons liv då flest människor tänker och gråter och bryr sig som mest om en är när man själv inte har tillfälle att torka deras tårar och försäkra dem om att det är okej. Det är inget att oroa sig för.
Det måste vara en av de bästa saker man kan göra för en självkänsla.
Fejka sin död.
Och anordna sin egen
begravning
(ska bara gå och göra mej en kopp näskaffe)
Såja, jag kände att jag behövde en liten trygghetskopp inom räckhåll.
Jag skrev alltså om begravningar. Anledningen till att jag tar upp det är att det var känslan av att komma på min egen begravning jag fick när jag nu kollade min blogg, för första gången på nåra dar.
Kondoleanser.
Det var kondoleanser jag såg, inte kommentarer.
"En trogen läsare på (min) sida" skriver att jag lika gärna kan dumpa bloggen om jag bryr mej så lite.
Curry snyftar hysteriskt och skriver om vad hon saknar med mig.
Mingman skriver flera mer eller mindre hotfulla krav om att jag ska återvända.
Någon som vill bibehålla sig anonym (men som jag ändå misstänker har ett grekiskt efternamn som alla hela tiden stavar fel, och eventuellt vars förnamn antingen betyder kärlek eller konstig) skriver en dikt om mig och förlusten av mig. Apropå den så ber jag nu snällt så jag får en till: Snälla?
Det kändes som att skåda sin egen begravning!
Jag var, och är, saknad!
Jag kommer från och med anstränga mig för att skriva en blogg om dan.
Från början kan det vara mer eller mindre skräpiga inlägg då och då, men det kan anses nödvändigt om jag ska komma upp på nån slags nivå igen.
Jag ber om ursäkt för min likgiltighet.
Jag lovar:
JAG KOMMER IGEN
Inga alls
Är Medborgarplatsen en öststat?
Den här bilden ljuger. Jag tog den igår, när det var smältande snö, droppande smältvatten och en frisk lukt i luften. Jag var rätt glad, på väg upp till biblioteket med min syster, där hon skulle ha teater.
Men. Bilden här berättar om en grå plats under förtryck. Trista, råkalla områden med deprimerade människor.
Usch på bilden.
För det var ju mysigt, fräscht o glatt ju.
Jag har märkt att efter varje större skolarbete jag gör följer en eftermiddag av smådepp.
Idag hade jag mitt föredrag om Olaus Petri. Det gick bra. Jag var nyttigt nervös, med följd att jag kanske inte hade på mej den där engagerande "berätta hemlighet"-minen som jag förberett, men det gick ändå bra.
Men nu så känner jag mej nere.
Tom.
Ensam.
(kanske till viss del av att E inte kommer på teater... kanske)
Igår hade jag nåt viktigt att göra, nåt som jag visste var dödsnödvändigt att jag satte mej ner och slutförde. Idag har jag kvar en massa andra viktigheter att göra, skriva texter, rita bilder, plugga matte, all tha shit like tha, men ändå känner jag att jag inte har nåt viktigt för mej.
Den där hemska känslan av att tappa ens existensberättigande kommer tillbaks.
Och läxor är det enda som kan slåss mot den.
Wow, jag har kommit på läxornas enda fördel!
Hur mår du Jack?
Nejmen åh. Vad skönt att nån frågar mej! Det känns väldigt bra.
I detta första "Hur mår du, Jack"-avsnitt, kommer jag mest behandla de sociala aspekterna i hur jag mår.
Jo. Jag mår ganska bra alltså.
Jag får rätt lite sömn, men det är mest för att jag anser sömnen vara så oviktig och ointressant så att jag inte orkar avsätta åtta timmar om dygnet till den. Det är åtta timmars overksamhet. Hade jag använt dem till att rita, skriva, prata, vad som helst annat, så hade jag kunnat fixa oanade grejer. Nobelpris, stålar och tjejer.
Men istället ligger man ner på sin rygg och mest verkar död. Ibland gör man det inte ensam. Men majoriteten av dagarna sover man ensam.
Helt bortkastad tid.
Alltså sover jag lite för lite. Vilket leder till sämre humör, sämre prestationsförmåga, sämre livsframsteg. Men jag besegrar iallafall overksamheten!
Jag har det lite smått problematiskt med klassen jag går i. Att som kille gå i en klass där det förutom 29 tjejer bara finns en annan kille, som är rent brottsligt ointressant, är lite jobbigt. Reaktionen jag brukar få när jag berättar könsuppdelningen i min klass är ju "wooow, tjejerna hänger väl dej om hälarna, wööh mööhuu möö".
På sådana gutturala uttalanden brukar jag svara med ett diplomatiskt leende, eventuellt en liten hemlighetsfull blinkning, och sedan effektivt byta ämne.
För det är inte så.
Inte för mej iallafall. Inte för Tow.
Jag vet inte om samma situation hade varit allmängiltlig för alla killar i min nuvarande postition. Jag vet inte om det, mot förmodan, är jag som funkar dåligt gentemot tjejer, och därför skrämmer bort dem.
Men något gör att jag inte än, efter en och en halv termin, inte fått en känsla av att ha kommit in. Eller, jag har fått den, men den var inte som jag väntade mej.
Jag har enligt vad mina känslor säger närmast fått en outsider-position. Jag! En outsider!
Jag har aldrig använt de två orden i en mening förut! De fungerar inte för mig! Min självbild är att jag är socialt väl fungerande, och inte obekväm att umgås med. Denna ställs nu, iallafall kring min position i klassen, på sin ända.
Uppskattas jag inte alls? Ses jag som en börda? Ett bihang?
Så kan det ibland, inte sällan, kännas för mig i klassen.
Men om jag har tur så är det ju bara kanske svårt för 29 tjejer att behandla mig som en kompis. Det kan finnas någon sorts sexuell spänning, eller attraktion eller nåt annat bråkigt som förhindrar en normal kompisrelation med någon av tjejerna i min klass. Det kan ju vara deras problem, snarare än mitt (Jag säger inte med detta att min klass är otrevlig. Det är den inte. Alla är de jättefina, schyssta, roliga, intressanta, kloka, underbara tjejer. Men det är när jag kommer in i bilden som det inte funkar. I vilket fall är tjejerna inte problemet, ej heller är jag problemet, det är samspelet mellan mig och tjejerna som är länken som inte håller)
I vilket fall är det ju något som i högsta grad komplicerar min vardag.
Skolan är rätt soft. Jag vet att det finns många stackare som sliter så blodet rinner från deras slitna pekfingertoppar ner på deras uppsatser om växthuseffekten, stackare som ramlar i sam- eller naturfällan. Men trots det, kan jag inte undanhålla mig från att gnälla över mina fyra fem andra ämnen jag har förutom bilden.
Historian = krävande, men intressant.
Svenskan = rätt trist och lätt. ibland kul.
Matten = krävande och astrist. alltid.
Engelskan = rätt trist och lätt. ibland kul.
Dessutom är de två lärare jag ogillar mest de jag har i svenska, engelska och matte. De tre kärnämnena alltså. Vadå otur?
Men men.
Bilden är ju underbar. Bilden gör min skoldag uthärdlig, mer än något annat. Bilden är asakul. På alla sätt.
I övrigt känns min sociala situation tämligen stabil. Jag kom in i Södra Latin med två tomma kompishänder, när jag slutade i Adolf Fredriks fann jag plötsligt att jag förlorade det lilla antalet närmare kompisar jag hade. Jag stod utan vänner, ensam. Att vara ensam är det mest destruktiva tillståndet jag kan hamna i. Det dröjer inte länge innan jag får väldans mörka tankar, och känner mej ruskigt misslyckad. Alltså var det en rät jobbig sommar, fram tills min seglats, då jag uppskattades mycket, och fick mycket nya vänner.
Nu har jag lärt känna människor från en drös med klasser på södra, med ett gäng snubbar från en musikklass i täten. De killarna väger bristen på killar i min egen klass. De är till hälften en räddning för mig, i min skolsituation. Jag har vid tillfällen räddats av dem, när jag allvarligt övervägt att sluta i Södra Latin.
Utanför skolan stabliseras min kompissituation också alltmer. Jag har några trogna vänner, främst representerade av O och I, och de är också ofta min räddning. Jag uppskattar er mycket mycket, grabbar.
Jag gör mer saker på min fritid, mer konstruktiva saker. Mycket teater, mycket film, mycket sånt. Och det känns bra att ha ett mål, attt veta att man presterar något.
Min vardag känns, med ett och annat undantag, mer och mer stabil.
Jag tror att jag på frågan: Hur mår du i ditt sociala liv, Jack?,
är berättigad att svara, minst:
Mycket bra.
Med vänliga hälsningar
Er tillgivne
The Glassigare Tow
I detta första "Hur mår du, Jack"-avsnitt, kommer jag mest behandla de sociala aspekterna i hur jag mår.
Jo. Jag mår ganska bra alltså.
Jag får rätt lite sömn, men det är mest för att jag anser sömnen vara så oviktig och ointressant så att jag inte orkar avsätta åtta timmar om dygnet till den. Det är åtta timmars overksamhet. Hade jag använt dem till att rita, skriva, prata, vad som helst annat, så hade jag kunnat fixa oanade grejer. Nobelpris, stålar och tjejer.
Men istället ligger man ner på sin rygg och mest verkar död. Ibland gör man det inte ensam. Men majoriteten av dagarna sover man ensam.
Helt bortkastad tid.
Alltså sover jag lite för lite. Vilket leder till sämre humör, sämre prestationsförmåga, sämre livsframsteg. Men jag besegrar iallafall overksamheten!
Jag har det lite smått problematiskt med klassen jag går i. Att som kille gå i en klass där det förutom 29 tjejer bara finns en annan kille, som är rent brottsligt ointressant, är lite jobbigt. Reaktionen jag brukar få när jag berättar könsuppdelningen i min klass är ju "wooow, tjejerna hänger väl dej om hälarna, wööh mööhuu möö".
På sådana gutturala uttalanden brukar jag svara med ett diplomatiskt leende, eventuellt en liten hemlighetsfull blinkning, och sedan effektivt byta ämne.
För det är inte så.
Inte för mej iallafall. Inte för Tow.
Jag vet inte om samma situation hade varit allmängiltlig för alla killar i min nuvarande postition. Jag vet inte om det, mot förmodan, är jag som funkar dåligt gentemot tjejer, och därför skrämmer bort dem.
Men något gör att jag inte än, efter en och en halv termin, inte fått en känsla av att ha kommit in. Eller, jag har fått den, men den var inte som jag väntade mej.
Jag har enligt vad mina känslor säger närmast fått en outsider-position. Jag! En outsider!
Jag har aldrig använt de två orden i en mening förut! De fungerar inte för mig! Min självbild är att jag är socialt väl fungerande, och inte obekväm att umgås med. Denna ställs nu, iallafall kring min position i klassen, på sin ända.
Uppskattas jag inte alls? Ses jag som en börda? Ett bihang?
Så kan det ibland, inte sällan, kännas för mig i klassen.
Men om jag har tur så är det ju bara kanske svårt för 29 tjejer att behandla mig som en kompis. Det kan finnas någon sorts sexuell spänning, eller attraktion eller nåt annat bråkigt som förhindrar en normal kompisrelation med någon av tjejerna i min klass. Det kan ju vara deras problem, snarare än mitt (Jag säger inte med detta att min klass är otrevlig. Det är den inte. Alla är de jättefina, schyssta, roliga, intressanta, kloka, underbara tjejer. Men det är när jag kommer in i bilden som det inte funkar. I vilket fall är tjejerna inte problemet, ej heller är jag problemet, det är samspelet mellan mig och tjejerna som är länken som inte håller)
I vilket fall är det ju något som i högsta grad komplicerar min vardag.
Skolan är rätt soft. Jag vet att det finns många stackare som sliter så blodet rinner från deras slitna pekfingertoppar ner på deras uppsatser om växthuseffekten, stackare som ramlar i sam- eller naturfällan. Men trots det, kan jag inte undanhålla mig från att gnälla över mina fyra fem andra ämnen jag har förutom bilden.
Historian = krävande, men intressant.
Svenskan = rätt trist och lätt. ibland kul.
Matten = krävande och astrist. alltid.
Engelskan = rätt trist och lätt. ibland kul.
Dessutom är de två lärare jag ogillar mest de jag har i svenska, engelska och matte. De tre kärnämnena alltså. Vadå otur?
Men men.
Bilden är ju underbar. Bilden gör min skoldag uthärdlig, mer än något annat. Bilden är asakul. På alla sätt.
I övrigt känns min sociala situation tämligen stabil. Jag kom in i Södra Latin med två tomma kompishänder, när jag slutade i Adolf Fredriks fann jag plötsligt att jag förlorade det lilla antalet närmare kompisar jag hade. Jag stod utan vänner, ensam. Att vara ensam är det mest destruktiva tillståndet jag kan hamna i. Det dröjer inte länge innan jag får väldans mörka tankar, och känner mej ruskigt misslyckad. Alltså var det en rät jobbig sommar, fram tills min seglats, då jag uppskattades mycket, och fick mycket nya vänner.
Nu har jag lärt känna människor från en drös med klasser på södra, med ett gäng snubbar från en musikklass i täten. De killarna väger bristen på killar i min egen klass. De är till hälften en räddning för mig, i min skolsituation. Jag har vid tillfällen räddats av dem, när jag allvarligt övervägt att sluta i Södra Latin.
Utanför skolan stabliseras min kompissituation också alltmer. Jag har några trogna vänner, främst representerade av O och I, och de är också ofta min räddning. Jag uppskattar er mycket mycket, grabbar.
Jag gör mer saker på min fritid, mer konstruktiva saker. Mycket teater, mycket film, mycket sånt. Och det känns bra att ha ett mål, attt veta att man presterar något.
Min vardag känns, med ett och annat undantag, mer och mer stabil.
Jag tror att jag på frågan: Hur mår du i ditt sociala liv, Jack?,
är berättigad att svara, minst:
Mycket bra.
Med vänliga hälsningar
Er tillgivne
The Glassigare Tow
Om Fredrik Kempe och hans makt över en språngmarsch.
Filmkväll hos Michael.
Vi hann, innan de sista fem personerna ballade ur, se Life Aquatic, Napoleon Dynamite, A Nightmare Before Christmas och en antipropagandafilm för marijuana, från 1938.
Sällskapet utgjordes mest av Michaels klasskamrater, och eftersom att Michael väljer att pola med dem är de trevliga. Om Michael godkänner dem, är de trevliga.
De var alltså trevliga, allihopa. Särskilt en....
Klockan kvart i ett var Life Aquatic slut. Jag funderade på att slagga där, men eftersom jag ju sov hos Odd igår, och således skippade att borsta tänderna p.g.a bristen på individuell tandborste, så tänkte jag att jag idag skulla göra slag i saken, och faktiskt borsta tänderna. Vilket medförde att jag gick hem.
Jag satte på min iPod på vägen hem. Tänkte att jag skulle lyssna på nåt som jag kunde springa i takt till. Vincero verkade vara ett bra val, och med fingrar darrande av köld scrollade jag omkring i menyerna, hittade den och satte på den.
Lika underbart varje gång.
Jag dirigerade en sen kväll i slutet av februari Fredrik Kempe, mot en tom och svart skolgård.
Han kommer nog aldrig få veta om det.
Vi hann, innan de sista fem personerna ballade ur, se Life Aquatic, Napoleon Dynamite, A Nightmare Before Christmas och en antipropagandafilm för marijuana, från 1938.
Sällskapet utgjordes mest av Michaels klasskamrater, och eftersom att Michael väljer att pola med dem är de trevliga. Om Michael godkänner dem, är de trevliga.
De var alltså trevliga, allihopa. Särskilt en....
Klockan kvart i ett var Life Aquatic slut. Jag funderade på att slagga där, men eftersom jag ju sov hos Odd igår, och således skippade att borsta tänderna p.g.a bristen på individuell tandborste, så tänkte jag att jag idag skulla göra slag i saken, och faktiskt borsta tänderna. Vilket medförde att jag gick hem.
Jag satte på min iPod på vägen hem. Tänkte att jag skulle lyssna på nåt som jag kunde springa i takt till. Vincero verkade vara ett bra val, och med fingrar darrande av köld scrollade jag omkring i menyerna, hittade den och satte på den.
Lika underbart varje gång.
Jag springer utan att märka det. Hoppar på den livsfarligt hala isen. Svänger med armarna.
Svingar dem runt mig.
Springer hela vägen hem.
Stannar, stod utanför min dörr.
Jag är hemma nu. Ska gå in och lägga mig nu. Behöver sova. Nu.
Men Vincero är inte slut än. Bara nästan.
Fortsätter. Högbergsgatan, Skaraborgsgatan, höger uppför trappan.
Södra Latins skolgård.
Den är tom, men hembekant. Trygg.
Vincero är tjugo sekunder från slutet. Det är i slutet av sista refrängen, innan början av hans crescendo.
Springer mot huvudingången.
Crescendo tar vid.
Ställer mig på trappan.
Fredrik Kempe tar i av alla krafter. Jag upplever hans högsta prestationsförmåga, på första parkett.
Jag höjer armarna, svänger med dem framför mig, i takt med musiken. Om en som kan göra det hade gjort det hade det kallats för att dirigera. Vi nöjer oss med att kalla det detsamma för mig.
Jag dirigerade Fredrik Kempe, i hans slutcrescendo i techno-remaken på Vincero.
Vincero är slut.
Jag står stilla. Går sedan ner för trappan från huvudentren, ner från Södra Latins skolgård. Går hem. Det är en dag imorgon också.
Jag dirigerade en sen kväll i slutet av februari Fredrik Kempe, mot en tom och svart skolgård.
Han kommer nog aldrig få veta om det.
Den tonåriga sociala mentaliteten
Det suger att vara social som sjuttonåring.
Allt händer där man inte är. Gräset är alltid fruktansvärt grönt, alltid inom synhåll men utom räckhåll. Känslan av att vara impopoulär, ointressant, ensam, kommer aldrig bli större. Ingen ringer en. Det är alltid man själv som föreslår sina polare att göra nåt. Ingen ringer en.
Aldrig kommer bevisen för att människan är ett flockdjur vara mer påtagliga för individen, än när man är i tonåring. Man vill vara uppmärksammad, i centrum. Om man inte är det gör det ont. Varje andetag. Gör ont.
På omvägar får man veta vad ens bekanta att haft för sig under helgen. Jaha. Wow. Tre fester? Men på lördan då? Åh.. ja nej, jag hade ändå inte kunnat, det var ingen fara, strunt samma.
Aj aj aj.
Jag vill också vara med.
Jag satt hemma när ni gjorde det. Jag hade kunnat. Jag tittade på film, jag drack te, jag gick ut och köpte godis. Ensam, och ingen ringde för att göra nåt åt det. Om så bara en känsla av att inte vara så ensam man känner sej skulle infinna sej, så skulle jag vara nöjd.
Och så ringer det i telefonen nån gång. Signalen ger nån kort glad känsla inom mej, wow, nån söker nån i familjen werner! Kanske... kanske mej!
Ja, hon är hemma. Vänta lite?
Det är trist att säga så.
Och så ringer det i mobilen. Wow, jag älskar ju det där nrä det burrar i fickan. Det är som om nån, vem det nu är som ringer, slår till en lite lätt för att få ens uppmärksamhet. Hej Jack!
Åh. Nej då har du ringt fel
eller
Hej mamma / pappa. Nej jag kommer snart. Jag gick bara ut.. jag kommer snart.
Jävla tusan attan.....
Allt händer där man inte är. Gräset är alltid fruktansvärt grönt, alltid inom synhåll men utom räckhåll. Känslan av att vara impopoulär, ointressant, ensam, kommer aldrig bli större. Ingen ringer en. Det är alltid man själv som föreslår sina polare att göra nåt. Ingen ringer en.
Aldrig kommer bevisen för att människan är ett flockdjur vara mer påtagliga för individen, än när man är i tonåring. Man vill vara uppmärksammad, i centrum. Om man inte är det gör det ont. Varje andetag. Gör ont.
På omvägar får man veta vad ens bekanta att haft för sig under helgen. Jaha. Wow. Tre fester? Men på lördan då? Åh.. ja nej, jag hade ändå inte kunnat, det var ingen fara, strunt samma.
Aj aj aj.
Jag vill också vara med.
Jag satt hemma när ni gjorde det. Jag hade kunnat. Jag tittade på film, jag drack te, jag gick ut och köpte godis. Ensam, och ingen ringde för att göra nåt åt det. Om så bara en känsla av att inte vara så ensam man känner sej skulle infinna sej, så skulle jag vara nöjd.
Och så ringer det i telefonen nån gång. Signalen ger nån kort glad känsla inom mej, wow, nån söker nån i familjen werner! Kanske... kanske mej!
Ja, hon är hemma. Vänta lite?
Det är trist att säga så.
Och så ringer det i mobilen. Wow, jag älskar ju det där nrä det burrar i fickan. Det är som om nån, vem det nu är som ringer, slår till en lite lätt för att få ens uppmärksamhet. Hej Jack!
Åh. Nej då har du ringt fel
eller
Hej mamma / pappa. Nej jag kommer snart. Jag gick bara ut.. jag kommer snart.
Jävla tusan attan.....
Tow Tecknaren
om ni har tur (?) kommer ni kanske inom en rimlig tidsrymd ha möjlighet att bära kläder som jag har haft en synnerligen uppenbar inverkan på. jag ska kanske bli t-shirtsillustratör.
en kompis till en kompis kontaktade mej. han hade ideer till t-shirts, men inte möjligheten att utföra dem, då han inte känner att han kunde rita. så fick han höra om mej, och sköt mej med förslaget.
och som utvalda delar i min bekantskapskrets vet, Jag är inte den som bangar.
så i bästa fall kommer kulor rulla in genom det här.
om fallet kommer bli så, så kommer ni få vet var ni kan få tag i dessa t-shirts. för det vore väl coolt för er. väl?
hare bra så hörs vi / jack
en kompis till en kompis kontaktade mej. han hade ideer till t-shirts, men inte möjligheten att utföra dem, då han inte känner att han kunde rita. så fick han höra om mej, och sköt mej med förslaget.
och som utvalda delar i min bekantskapskrets vet, Jag är inte den som bangar.
så i bästa fall kommer kulor rulla in genom det här.
om fallet kommer bli så, så kommer ni få vet var ni kan få tag i dessa t-shirts. för det vore väl coolt för er. väl?
hare bra så hörs vi / jack
Jag vill filma!
Jag vill filma!
Jag har kamera, kompisar som gillar att filma, hjärnan för ideer, intresset, hängivningen.. allt!
Varför har jag då inte kommit igång?
Vi har hela tiden planer på att komma igång. Jag och tompa t.ex., vi tänker börja gymma, börja med streetart, filma, göra en animerad film... en miljon saker. Men vad behövs för att verkligen och på riktigt komma igång? typ bomber och skottlossning och en lång lång lång tofs uppstoppad raakt in i urinröret!
Idag vandrade jag runt nere i spelrummet som finns här på hotellet. Eftersom det här inte bara är ett spahotell, utan även traktens typ bästa badhus, så är det massa folk som inte bor här på hotellet som badar här hela tiden. Och spelrummet ligger i anslutning till den publika ingången till badhuset. Där finns det alltså ofta människor som vill spela lite spel innan/efter badet.
När jag alltså gick runt där nere och betraktade spelautomaterna och de små finska åttaåringarna som ivrigt låtsades styra bilarna på skärmen, trots att de inte lagt in pengar, intensivt pratande sitt mystiska språk, så var det en kille som gick in i spelhallen. Eller gick är överdrivet att säga, han vinglade snarare in.
Senare sa mamma till mej att han direkt verkade ha spanat in mej, och målmedvetet började försöka få min uppmärksamhet på olika sätt, detta utan min vetskap.
Men till slut lyckades han, när att jag tittade på en spelmaskin som hette Live Action Ping Pong, alltså ett pingisspel, som uppenbarligen startats om och stod i bootläge, fånga mej genom att påtala denna automats underliga läge. Därefter märkte jag att han hängde efter mej. Han pratade livligt med mej på sin brutna finskengelska om väldigt mycket, och jag förstod ungefär hälften så jag kopplade på min "le, skratta och håll med"-konversationsteknik, vilket verkade uppmuntra honom. Genom hela alltet vinglade han påtagligt, både verbalt och fysiskt. Jag kan mycket väl tänka mej att han var påverkad av det ena eller det andra. Han verkade vilja rikta oss mot en speciell automat längst in i rummet, vars spel hette TimeCrisis 3, och var ett spel med två pistoler och två skärmar. Man skulle helt enkelt skjuta på skärmen, där hemska fiender figurerade. Där bjöd han mej av nån anledning på ett spel, det verkade som om han ville testa mina skills i spelet. Det var kul. Men han var lite för hög för att kunna kommunicera normalt med.
Sen vinglade han därifrån.
Se där hur långt och mycket man kan skriva om att nån man inte känner bjuder en på ett spel.
vi hörs / Jack
Jag har kamera, kompisar som gillar att filma, hjärnan för ideer, intresset, hängivningen.. allt!
Varför har jag då inte kommit igång?
Vi har hela tiden planer på att komma igång. Jag och tompa t.ex., vi tänker börja gymma, börja med streetart, filma, göra en animerad film... en miljon saker. Men vad behövs för att verkligen och på riktigt komma igång? typ bomber och skottlossning och en lång lång lång tofs uppstoppad raakt in i urinröret!
Idag vandrade jag runt nere i spelrummet som finns här på hotellet. Eftersom det här inte bara är ett spahotell, utan även traktens typ bästa badhus, så är det massa folk som inte bor här på hotellet som badar här hela tiden. Och spelrummet ligger i anslutning till den publika ingången till badhuset. Där finns det alltså ofta människor som vill spela lite spel innan/efter badet.
När jag alltså gick runt där nere och betraktade spelautomaterna och de små finska åttaåringarna som ivrigt låtsades styra bilarna på skärmen, trots att de inte lagt in pengar, intensivt pratande sitt mystiska språk, så var det en kille som gick in i spelhallen. Eller gick är överdrivet att säga, han vinglade snarare in.
Senare sa mamma till mej att han direkt verkade ha spanat in mej, och målmedvetet började försöka få min uppmärksamhet på olika sätt, detta utan min vetskap.
Men till slut lyckades han, när att jag tittade på en spelmaskin som hette Live Action Ping Pong, alltså ett pingisspel, som uppenbarligen startats om och stod i bootläge, fånga mej genom att påtala denna automats underliga läge. Därefter märkte jag att han hängde efter mej. Han pratade livligt med mej på sin brutna finskengelska om väldigt mycket, och jag förstod ungefär hälften så jag kopplade på min "le, skratta och håll med"-konversationsteknik, vilket verkade uppmuntra honom. Genom hela alltet vinglade han påtagligt, både verbalt och fysiskt. Jag kan mycket väl tänka mej att han var påverkad av det ena eller det andra. Han verkade vilja rikta oss mot en speciell automat längst in i rummet, vars spel hette TimeCrisis 3, och var ett spel med två pistoler och två skärmar. Man skulle helt enkelt skjuta på skärmen, där hemska fiender figurerade. Där bjöd han mej av nån anledning på ett spel, det verkade som om han ville testa mina skills i spelet. Det var kul. Men han var lite för hög för att kunna kommunicera normalt med.
Sen vinglade han därifrån.
Se där hur långt och mycket man kan skriva om att nån man inte känner bjuder en på ett spel.
vi hörs / Jack
Är i Finland!
Tjeeena alla(?) som läser min blogg!
jag är i finland just nu, och mina dagar går ut på att äta massa mat, bada skiten ur mej, kolla på mtv, spana efter tjejer i bath suites och dega. jag har det i kort rätt jävla skönt.
båtresan hit gick bra, fast jag sov inte alls, för det fanns ingen sängplats till mej, eller det fanns en, men det var i en separat hytt med finska ölgubbar sovande i. så jag dissade det, och drog runt på båten istället hela natten. hittade ett gäng nittonåriga snubbar som lirade texas hold em och drack öl, och joinade dom i det. det var mycket trevligt.
anledningen till att de inte festade järnet i sin hytt var att de inte hade en hytt längre, en av dem hade sparkat sönder sprinklergrejen i taket som ska utlösas om det brinner, och den hade börjat spruta för fullt, o så hade vakterna kommit och fistat dom tills dom bad om förlåtelse. bildligt talat.
så nu drog de runt och vara trötta och fulla i båten istället, och jag hänkade på dom för annars skulel jag bara sitta o ha de trist, så vi drog runt. men så fick vi ett nyckelkort till en hytt av nåra som gick av, och där gick vi in och softade. men så kom vakterna igen och körde ut oss, så vi sov i rökrutan och skaffade oss en tallrik lungcancer pga passiv rökning, tills jag gick av på morronen, trött som göran perssons balle, och de fick en ny hytt. rolig natt, men jag var sönder av trötthet hela rersten av dan.
men de är kul kul kul ändå. och nu har jag hittat en dator med internet här, så nu kan jag blogga dessutom! whuhuu!
så, vi hörs! morsa morsa / jack
jag är i finland just nu, och mina dagar går ut på att äta massa mat, bada skiten ur mej, kolla på mtv, spana efter tjejer i bath suites och dega. jag har det i kort rätt jävla skönt.
båtresan hit gick bra, fast jag sov inte alls, för det fanns ingen sängplats till mej, eller det fanns en, men det var i en separat hytt med finska ölgubbar sovande i. så jag dissade det, och drog runt på båten istället hela natten. hittade ett gäng nittonåriga snubbar som lirade texas hold em och drack öl, och joinade dom i det. det var mycket trevligt.
anledningen till att de inte festade järnet i sin hytt var att de inte hade en hytt längre, en av dem hade sparkat sönder sprinklergrejen i taket som ska utlösas om det brinner, och den hade börjat spruta för fullt, o så hade vakterna kommit och fistat dom tills dom bad om förlåtelse. bildligt talat.
så nu drog de runt och vara trötta och fulla i båten istället, och jag hänkade på dom för annars skulel jag bara sitta o ha de trist, så vi drog runt. men så fick vi ett nyckelkort till en hytt av nåra som gick av, och där gick vi in och softade. men så kom vakterna igen och körde ut oss, så vi sov i rökrutan och skaffade oss en tallrik lungcancer pga passiv rökning, tills jag gick av på morronen, trött som göran perssons balle, och de fick en ny hytt. rolig natt, men jag var sönder av trötthet hela rersten av dan.
men de är kul kul kul ändå. och nu har jag hittat en dator med internet här, så nu kan jag blogga dessutom! whuhuu!
så, vi hörs! morsa morsa / jack
nybadad o fin
en som jag känner tycker att jag är väldigt het! sånt lyfter självförtroendet!
nu har jag nyss kommit upp ur badet, och ska snart lägga mej o soooova... skönt.
jag tänkte bara göra ett nytt litet inlägg nu, för i finland kommer det nog bli lite knapert med blogging.
då får man sms:a ringa istället. om man har mitt nummer, vill säga. dem som jag gillar har det, tough luck för er andra, som jag inte känner / inte gillar. men meddela mej så kanske ni får det.
det är svalt i mitt rum. jag är kall om benen.
varför har ingen uppfunnit en grej som man kan sätta sina böcker / tidningar på när man ligger i badet och läser? fatta va skönt det skulle va, slippa hålla upp boken, bara ligga och läsa. och sen när man vil bläddra drar man i nåt snöre så gör en skalmanliknande hand det åt en.
avancemang.
emmaavdelningen:
tänker på dej, men jag tror jag ska försöka komma över dej. du är en underbart fin tjej på alla sätt och gudarna ska veta att jag gillar dej, men jag behöver nån närmare mej...
men du är alltid välkommen i mitt hus och i mitt hjärta, det ska du veta. gudarna också.
jag ska nog spela lite munspel innan jag somnar.
gonatt, vi hörs / jack
loov...
....så nu har jag det skööönt.
fast det är en smula stress inför julklappar förstås...
just nu kollar jag på reuter o skoog. tantsjuk humor på nittiotaalet.
rätt så smart, o från time to time riktigt kul.
imorrn bär det av till finland över jul, där jag ska bada i poolar och äta enorma buffeer i fyra fem dar.
sen under nyåret är jag hemma, för att sedan den tredje januari sticka till USA.
rätt kul alltså.
faaan julklappar. man måste fixa det snart altså..
aja vi hörs då / Jack
Det går uppåt!
yeeey
jag upptäcte nyss att Jack, mitt mest flitigt använda nyckelord, ligger på listan över de 200 mest använda nyckelorden! kolla själv! http://app.blogg.se/index.bd?fa=tag.main&tab=1 fan va hårt!
jag börjar skaffa mej ett namn lite smått här på blogg.se!
nu ska jag bara få de till ett större, mer använt nyckelord.
men tills vidare, adjö.
Lovet stundar..
...och jag känner det i skolans atmosfär, i luften, i mej. det är avslappnat!
sen har ju jag iofsig ett bråkigt känsloliv som ligger i skyttegravskrig inom mej, ska jag, ska jag inte, hur ska jag, hur ska jag inte, men det är sekundärt. jag mår mainly rätt så bra iaf.. rätt så bra...
jag borde arbeta på mitt dumma svenskaarbete som behandlar litteraturhistorien just nu, men det är rätt lätt, det är personliga omdömen kring det som gäller, och det är ju en ganska manipulerbar sak.
så jag ser inga problem med det.
vi hörs / jack
sammanfattning
oj oj oj..
tuff men underbar helg...
emma var här. för att göra en lång historia kort så har vi tittat på film, druckit te och umgått med småsyskon. men också gullat o myst en del. utom möjligen på lördagsnatten, då du inte mådde helt fantastiskt..
men sen, när jag släppt av dej på tåget, och kom hem och var för första gången ensam, utan din doft o din närvaro, blev mina känslor för första gången väldigt påtagliga. de tog mej på sängen, och jag satte mej ner på soffan, du vet den man kan sitta på och titta ut från balkongen på dragna killar som kissar, och där grät jag. jag grät ur mej mina motstridiga känslor, och mina tvivel på om du gillar mej alls eller inte, och jag grät ut.
och det var skönt, och nödvändigt. men jag saknar dej jättejättemycket.....
jaja, jack rycker snart upp sej, och då blir de samma vanliga låtsasbittra blogg här som förut!
vi hörs / jack
Zummm
nu sitter jag i skolans datorsal, och har just läst igenom typ alla bloggar på mest aktiva-listan. det är slående mycket tjejer med modetips och bratsleverne där uppe, hur kommer det sej?
jag är tröööött. jag pratar ju i telefon varenda kväll, till minst halv ett, och det bli rätt lite sömn över då. tack jesus, gud och mahatma gandhi för jullovet som kommer snart, det kommer göra mej till en ny mänska! jag ska till finland och äta bufféer (om inte det inte var inkluderat, vi får se hur det går med det) och bada i enorma pooler och åka vattenrushkana och bli barn på nytt, och på kvällarna ska jag kolla på mtv och south park o grejer.... mycket mycket skönt. och jag ska gå upp jättesent! och sova jättemycket!
sen i januari ska jag till usa i två veckor. Los Angeles och San Fransisco ska besökas av oss, vi har ett digert schema med bl.a besök på Gisnepp(disney)land, och min moster som jag inte träffat sen jag var... fem år?
mycket roligt ska det bli. jag ska köpa mängder med souvernirer till alla polare over here, och äta mycket skit och prata mycket svengelska. och det ska bli intressant.
fast med min tur kommer säkert nån enorm naturkatastrof utbryta så fort jag sätter fötterna på marken där. jag var i indien förra året, vid jul. jag kom dit tre timmar innan tsunamin slog över landet, men undkom opåverkad. men vi höll mycket på med hjälparbete o grejer, och det var en erfarenhet som heter duga.
Dagens Emmaavdelning:
Saknar dej galet mycket hela tiden oavbrutet Emma. Typ 30 timmar kvar tills du kommer nu.. gaaah
va läskigt de var igår när linjen bröts. jag ver seriöst asrädd att du dött av nervgas eller nåt....
aja, nu tar lektionen sin början och janne kommer in och säger hej ungdomar, och då måste jag börja arbeta på min wondows excel-uppgift. helt mördande intressant är det.
bladibla. vi hörs alla trofasta läsare (eko: äsare.. sare... are...)
hare bra tills vidare / Jack
Bilder Bilder Bilder!
Bilder från helgen, och en på min fina flicka.
Min fina fina tjej som jag är kääär i! :D (ja sa ju att du skulle hamna här sötis)
Jag som jag såg ut när vi spelade gatuteater i sthlm. Min karaktär var trettonåriga ensamma Rickard...
Yeeah hela gatuteatergänget! från vänster: läraren Nina, Astrid, Kim, Amanda, Ehlin och jag.
gycklarna trollbinder publiken, och Emma (den barmagade tösen närmast kameran) trollbinder med sin fullritade mage ;) 
tre av de sju cooooola gerillamarknadsförarna. en jävligt cool bild faktiskt.
Min fina fina tjej som jag är kääär i! :D (ja sa ju att du skulle hamna här sötis)
Jag som jag såg ut när vi spelade gatuteater i sthlm. Min karaktär var trettonåriga ensamma Rickard...
Yeeah hela gatuteatergänget! från vänster: läraren Nina, Astrid, Kim, Amanda, Ehlin och jag.
gycklarna trollbinder publiken, och Emma (den barmagade tösen närmast kameran) trollbinder med sin fullritade mage ;)
tre av de sju cooooola gerillamarknadsförarna. en jävligt cool bild faktiskt.
trött men glad.
Idag har jag vart trött... matten var trist, Henrik jävlades en hel del med matteläraren men tråkigt nog är hon för dum för att förstå när hon för en förloämpning, så hon märkte inget. Snart ska jag ut och köpa pengar till mobilen, en stålgrå Sony Ericsson T610, så jag kan smsa dej Emma.. du ger så mycket sms också fular jag mej och svarar aldrig för jag är så snål och har aldrig pengar på den.
amanda werne, en tjej som 1. är cool och kul, 2. bor i göteborg och 3. har nästan nästan samma efternamn som jag har också blogg fick jag häromdan veta, så den ska man ha koll på annars är man fyrkantig.
Fan, man saknar alla från teaterkursen... Sadomatafisken Emma som man gullade med i soffan, suputen Filly som man hade precis samma bisarra musiksmak som, grötmunnarna Elin o Kim som man inte hade ett dugg gemensamt med, galningen Emil som man blev slagen av, och slog....
Sen finns ju de som bor i sthlm som man kommer träffa igen, tvålfagre Olof som lånade emmas kamera och tog miljoner bilder på sitt eget fagra anlete osv...
Jag lovar att jag ska berätta utförligt om hela helgen sen, men just nu orkar jag inte.
Huvudvärk o hungrig...
Aber aber. Later homes / jack
Vad hände med koppen då?
Koppen stod inte kvar härom morgonen.
Han ansåg att han behövde den mer än vi gjorde det. Må så vara att han gjorde det, men etiken och moralen då? Försvann den samtidigt som jag gick utanför dörrn med koppen?
Whatever. Nu svävar den runt i stockholms undre värld, och kommer säkert dyka upp när polisen gör en
razzia på en polsk transsexuell bordell om tre år.
Dagens Emmaavdelning:
Stackars älsklingen som har gått och tänkt på mej i helgen, dumma jack som inte ringt eller smsat eller nåt. Jag är ett riktigt lowlife....
Men jag hoppas det är okej ändå :) Fyra dar kvar tills du kommer hit!! Blir det übermys då eller?!
Ps. Mamma. Koppen var en såndär välvd brun kopp, som vi hade ett par av. Jag tänkte att den var minst speciell och värdefull. Jag är beredd att köpa en ny sån, om du vill. Men den diskussionen tar vi sen. Just nu vil jag inte störa dej i tittandet på "Them". Ds.
/ Jack
Den hemlöse mannen
Nu är klockan 03.48, och för typ tjugo minuter sen kom jag hem ifrån första dagen i min helgkurs i teater. Mycket roligt var de, jag träffade skoj folk från hela sverige och var med i ett samtal till långt in på natten. Men, vid tretiden gav vi upp och folket gick och la sej på sin masslogi på en adress här på söder.
Men jag, som bor så nära, sover inte där utan gick hem istället.
Och när jag, vid kvart över tre, är i min trappa, upptäcker jag att i en port alldeles bredvid vår står en kille, kunde vara trettio år gammal men ser mycket äldre ut, med stripigt hår, likblek och svettig i ansiktet. Han har sina tillhörigheter med sig i ett par påsar, tittar halvt rädd halvt irriterad på mej när jag säger till honom:
- öhh.. bara så du vet, det är privatbostad här bredvid. Jag försöker låta snäll och medkännande i det jag säger, för jag vill honom inget illa, men det lyckas nog inte så bra...
- aaah ja vet, ja är lugn, svarar han snabbt.
- mm.. ja så det bara inte blir nån.. fönsterkrossning eller nåt här. Oh, hur onödigt var det egentligen att jag från början skulle öppnat käften?
- nää ja är lugn, svarar han och verkar tycka detsamma som jag, varför skulle jag börja jiddra.
Okej säger jag, och låser upp hemma hos mej och går in. Och när jag kom in tänkte jag ännu lite mer på hur jobbig hans situation var. Han såg närmast död ut, vaxartad vit hy med svettpärlor i denna kalla natt.
Så, kanske bara för att tvätta mitt samvete, men också för att jag ville visa att jag ville honom väl, tog jag in kaffekokaren i mitt rum för att inte störa familjen, och kokade en kopp till honom.
Jag tog inte i nåt socker, visste inte om han ville ha det, men tog i lite mjölk av nån anledning som jag nu senare inte kan komma ihåg.
Och så gick jag ut med koppen till honom.
- Ja jag tänkte att jag gjorde en kopp kaffe till dej.
- Åh schysst, sa han kort och tog längtande koppen från mej, värmde händerna mot den och smuttade.
- ööh.. ja, om du kan bara lämna koppen här i uppgången sen så blir det bra, sa jag.
- Aa visst, bara ja får va i fre så är de lugnt, sa han, vilket jag inte riktigt vet hur jag ska tolka men men...
Vi får se om koppen står kvar där imorrn. Men egentligen bryr jag mej inte, jag ville bara visa honom denna välvilja i hans förmodligen rätt miserabla tillstånd.
Och jag hoppas detta gjorde en skillnad i hans liv, om så lite som en diskret, värme en kall decembernatt. Hoppas jag.
Fagott
Jag dricker kaffe med rätt mycket socker. Måste dra ner på det...
i min underslaf ligger Tompa och gnäller över att vi har det trist. snart ska vi komma igång och skriva på en dikt. Vi planerer en del, jag och Tompa. att börja gymma, att börja med streetart, att börja göra animerad film. nu åter står de tbara att faktiskt komma igång med det också....
Idag har jag haft gympa, spelat bandy och blitt trött, men de var kul, och historia, där vi skrev en jävla massa och tittade på en film om excentriska engelsmän som bygger enorma medeltidskatapulter som de kastar iväg pianon med, för att uppleva stämningen. när pianot krasades sönder mot marken flinade de elakt och pekade på det. jaa, jaa... vissa samlar frimärken, vissa plockar blommor och andra kastar iväg tunga saker för att garva åt det när det går sönder.
samlingen (en sak vi har på vårt gymnasium en gång i veckan när man får göra/hälsa/sjunga vad som helst) var kul. en snubbe spelade fint på gitarr, lite roliga hälsningar framfördes bl.a en hyllning till vår klass och ett grattis till Tompa på hans 16årsdag.
Dagens Emmaavdelning:
Igår beställde du biljetter till nästa helg! jippiii!
ditt sms idag var till mycket hjälp för att jag skulle palla med dagen :)....
längtar o tänker på dej...
Men! jag skriver så mycket så folk orkar inte läsa allt!
nu får det banne mej vara slut! / Jack