Järna - En bajskorv, ett hem. Del 2.
Sent omsider kommer här fortsättningen på den uppskattade berättelsen om Järna.
Vanliga människors leverne i Järna.
En ässe i sliskig dumhet. Del 2.
När man ringer hem till Torulv kan man ha otur eller otur. Har man otur svarar inte Torulv. Hans telefonsvarare, som en gång Torulv talade in i ett rus av insikt och gudomlig retorik, lyder som följer: Heej (mjuk pedagogisk röst), Torulv kan inte ta telefonen. Den är för teknisk och avancerad för honom. Men du kan nå Torulv på hans mobil. Om han trycker på rätt knapp för att svara, vill säga. Lycka till. Okej, ha ett bra liv.
Torulv bor ensam i en femton kvadratmeters lägenhet strax utanför Järna centrum (läs: Konsum och Arnes Hyrvideo).
Han har ingen flickvän, men på de hyllningsfester till inaveln som regelbundet hålls så är det märkligt ofta Rilftimmer som han skålar sin gigantiska skål med mjöd med. Sen brukar Rilfhimmer följa med Torulv hem. När de inte riktigt kommer ihåg hur det var man har samlag så brukar de istället antingen jaga bufflar i gryningen eller titta på Top Model.
Efter ett tag somnar de.
När Torulv vaknar så har Rilftimmer allt som oftast hunnit vakna och galoppera hem. Bara en gång lyckades hon inte öppna den olåsta dörren, då vaknade Torulv och såg hur hon tog sats och sprang rätt in i dörren, om och om igen. Han öppnade, och Rilftimmer tumlade ut i trapphuset, och vidare hemåt.
Torulv gillar eurytmi. Han tycker det är intressant. Eurytmi är när man dansar väldigt långsamt till delfinskrik. Det hela är mycket oavancerat, och det är lätt att verka som att man är väldigt bra på det utan att i själva verket inte ens vara smart nog för att kunna uppta musikens ljud. Musik och musik förresten. Delfinskrikens ljud.
När Torulv ska ha festmiddag går han till Saltå Kvarn, och köper mängder av bröd, så grovt att man kan klubba ihjäl blåvalar med det, något som för övrigt är ett uppskattat tidsfördriv bland järnaborna. På det brödet placerar han lite grässtrån. Om det är vinter räcker det med snö. Till det dricker han Amévin, en slags läsk som kostar jättemycket och smakar som Euroshopper Äppelcider. Lyxigt, grymtar han och fnyser ut kolsyran genom näsan. Hans bordsgranne blir då mäkta imponerad av Torulvs världsvana sätt.
Vanligtvis blir kvinnspersonerna i flocken gravida vid sjuttonårsåldern, eftersom kondomer generellt betraktas som ett motflöde i världsaurans skinande mysighet. En minoritet använder istället fårtarmar, men de flesta förkastar helt idén med preventinmedel.
Vid förlossningens slut tackar den feminina delen av paret vädergudarna för deras godhet mot folket, framför en snabb eurytmidans och offrar sedan fyra oskulder till okulten.
Mannen ruskar missnöjt på sig, men masar sig ändå ut på fälten för att skrapa ihop tillräckligt med föda till den nyligen utvigdade familjen.
Tre dagar gammal sätter modern sitt barn vid dess kall, för att en vana skall inträda. Är det en flicka får hon bada i vattenfärger för att så tidigt som möjligt inse sminkets betydelse för en förestående parning. Är det en pojke stoppas han in i motorn på en Kamazaki, en moppe. Han kommer då otvetydigt börja dyrka företeelsen moped.
Forts. följer.
Vanliga människors leverne i Järna.
En ässe i sliskig dumhet. Del 2.
När man ringer hem till Torulv kan man ha otur eller otur. Har man otur svarar inte Torulv. Hans telefonsvarare, som en gång Torulv talade in i ett rus av insikt och gudomlig retorik, lyder som följer: Heej (mjuk pedagogisk röst), Torulv kan inte ta telefonen. Den är för teknisk och avancerad för honom. Men du kan nå Torulv på hans mobil. Om han trycker på rätt knapp för att svara, vill säga. Lycka till. Okej, ha ett bra liv.
Torulv bor ensam i en femton kvadratmeters lägenhet strax utanför Järna centrum (läs: Konsum och Arnes Hyrvideo).
Han har ingen flickvän, men på de hyllningsfester till inaveln som regelbundet hålls så är det märkligt ofta Rilftimmer som han skålar sin gigantiska skål med mjöd med. Sen brukar Rilfhimmer följa med Torulv hem. När de inte riktigt kommer ihåg hur det var man har samlag så brukar de istället antingen jaga bufflar i gryningen eller titta på Top Model.
Efter ett tag somnar de.
När Torulv vaknar så har Rilftimmer allt som oftast hunnit vakna och galoppera hem. Bara en gång lyckades hon inte öppna den olåsta dörren, då vaknade Torulv och såg hur hon tog sats och sprang rätt in i dörren, om och om igen. Han öppnade, och Rilftimmer tumlade ut i trapphuset, och vidare hemåt.
Torulv gillar eurytmi. Han tycker det är intressant. Eurytmi är när man dansar väldigt långsamt till delfinskrik. Det hela är mycket oavancerat, och det är lätt att verka som att man är väldigt bra på det utan att i själva verket inte ens vara smart nog för att kunna uppta musikens ljud. Musik och musik förresten. Delfinskrikens ljud.
När Torulv ska ha festmiddag går han till Saltå Kvarn, och köper mängder av bröd, så grovt att man kan klubba ihjäl blåvalar med det, något som för övrigt är ett uppskattat tidsfördriv bland järnaborna. På det brödet placerar han lite grässtrån. Om det är vinter räcker det med snö. Till det dricker han Amévin, en slags läsk som kostar jättemycket och smakar som Euroshopper Äppelcider. Lyxigt, grymtar han och fnyser ut kolsyran genom näsan. Hans bordsgranne blir då mäkta imponerad av Torulvs världsvana sätt.
Vanligtvis blir kvinnspersonerna i flocken gravida vid sjuttonårsåldern, eftersom kondomer generellt betraktas som ett motflöde i världsaurans skinande mysighet. En minoritet använder istället fårtarmar, men de flesta förkastar helt idén med preventinmedel.
Vid förlossningens slut tackar den feminina delen av paret vädergudarna för deras godhet mot folket, framför en snabb eurytmidans och offrar sedan fyra oskulder till okulten.
Mannen ruskar missnöjt på sig, men masar sig ändå ut på fälten för att skrapa ihop tillräckligt med föda till den nyligen utvigdade familjen.
Tre dagar gammal sätter modern sitt barn vid dess kall, för att en vana skall inträda. Är det en flicka får hon bada i vattenfärger för att så tidigt som möjligt inse sminkets betydelse för en förestående parning. Är det en pojke stoppas han in i motorn på en Kamazaki, en moppe. Han kommer då otvetydigt börja dyrka företeelsen moped.
Forts. följer.
Järna - En bajskorv, ett hem. Del 1.
Järna is the home of the living dead.
En essä i sliskig dumhet. Del 1
Järna ligger en bit utanför södertälje. Det är också ett meningslöst ställe. I järna kan man vara cool, ball, hipp och inne. Fast bara om man i egenskap av kille snusar, kör moppe, säger mycket saker som:
- Öööh, och
- Faan, och
- Kommer schejerna å brudarna me elle?
Och om man är tjej rekvireras att man har på sej en kort tjock jacka, helst röd, är så översminkad att de ömma trettonåriga halsmusklerna får arbeta så de smärtar för att kunna bära upp huvudet, samt åker bakpå de ovan nämnda balla killarnas moppar. Nödvändiga repliker för identifikation som Järnabo är för den kvinnliga parten:
- Asså, och
- Me herregud, ärrutmi (Eurytmi) suuger jö!, och
- Åh Lärre, din moppe är så skinande och stor!
Nazister åker till Järna nåra gånger per år. Jag, och en av de få andra vettiga jag känner i Järna, kallad Isak, har klurat ut en förklaring till det faktum att nazister verkar gilla att samlas just här.
Ponera att det i en fuktigt iskall källarlokal i Salem sitter några råbarkade typer kring ett bord, uppbyggt av tre tegelstenar och en före detta skärbräda. På skärbrädan är det huggmärken, öl och gammalt blod. Trots att de fyra råbarkade typerna har på sej stora bombarjackor och kamouflagebrallor från lumpentiden fryser de i den råkalla sliskiga kylan, vilket de naturligtvis döljer genom att slå varandra hårt på armarna. Emellanåt klurar de på det kvistiga dilemma de ligger inne med.
- Öh, Fläbbe, säger en av dem.
- Öh, svarar Fläbbe uppmärksamt och vänligt. (När grisarna flyger).
- Övi måstöh hitta ett ställeh såm vi kan maschera på gatena på. Öeller åka me våra bilar som vi har våra övapen i.
Detta måste Fläbbe ge sin kamrat rätt i. De hade redan tröttat ut Salems befolkning så till den grad att även de äldre infödingarna hotfullt svingade sina rakbladsvassa paraplyn över huvudena när de siktade nakna skallar. Poliser och Antifascistisk Aktion i all ära, men pensionärer är en jävla pain in the ass. Nazisterna var alltså tvungna att byta praktikplats. Men, ack villrådighet, de visste ju inte var de skulle ta vägen? Var finns en motsvarighet till Salem? Var kan man hitta lika monumentalt enfaldiga invånare som där, var skiner vettet, förnuftet och logiken med sin frånvaro så ljust, så stickande målmedvetet starkt såsom i Salem? Detta problem, till synes olösligt, vrider nazistbröderna nu förtvivlat sina händer över.
Då skiner sluskrummet plötsligen upp! Likt en explosion kastas ljus över de fyra männen vid bordet, så kraftigt och så starkt så att de slängs av stolarna. Hela rummet fylls av ett underbart sken, som kommer från en rektangulär öppning mitt i lokalen, där en dörr förefaller ha uppenbarat sej i mitten av rummet, en dörr blott mellan luft, utan en skiljande vägg. Likväl träder nu en gestalt in, som verkar vara själva källan till ljuset. Nazisterna är fallna till golvet, kryper rädda och skyddar ögonen mot skenet. Men när deras ögon vänjer sej ser de en man framför sej. Mannen är klädd i en t-shirt, som är alldeles för liten för hans massiva, men ändå redlöst dallrande mage. På t-shirten, som bär fläckar från tusentals ölkorvskvällar med polarna, står följande text att läsa: Jag var med i Lidingöloppet 1986. Han har korta kortbyxor med öppen gylf på sig, och innanför den skymtar man hans redan långt bortom räddning smutsiga tygbitar som en gång varit kalsonger. Hans finniga pung hänger ner mellan ena byxbenet och innerlåret.
De fyra nazisterna står mållösa. Här har de den mytomspunna karln framför sej som, enligt deras kära mors för länge sen berättade berättelser, skulle komma och "spanka upp er rejält om ni inte slaggar fort som fan nu!". Rädslan kryper upp och tar strypgrepp på killarna; har han kommit? Har den rättmätiga hämnaren för alla sluskbrott kommit för att en gång för alla nedgöra nazistbröderna? Har Äckel-Ragnar slutligen kommit?
Äckel-Ragnar bryter den laddade tystnaden med sin triumferande TBC-rossliga röst:
- Rädslas icke, unga män! Ni äro en stolthet för mig, och alla mina svettiga truckerkepsefterföljare!
Den ende av nazistbröderna som efter ett tag vågar svara är Pröffe.
- Öh.. e.. E vi?
- Ja! Ni stolta sluskar, söner av StorkuksGunnar den Förste och ättlingar i direkt nedstigande led från den ärofyllda Balla Balla-släkten, är de som ska härföra leden med de stormagade snusktrutarna som kallas Nynazister! Ni är den nya erans fäder, det nya greppens pappor och de unika slagordens farsor! Denna uppgft är tillägnad er, och bara er.
- Öwoow!, utbrister Fläbbe barnsligt entusiastiskt. Men Pröffe är bekymrad.
- Öh du storöh stormogul, asså vi diggarehär, men en pryl fattar jaänte. Vi har ingenstans att vaa!
- Nej, men högaktade Bröt-Fläbbe, på även detta spörsmål innehar jag lösningen! I min hand har jag en gyllende pergamentrulle, på vilken den plats där ni skall passa in bland den övriga pöbeln står skriven. I denna plats ska er sluskighet, er omåttliga omysighet blott smälta in bland alla övriga armhåleskägg, och ingen skall förneka er rätten att vara sanslöst dum i huvudet! Denna plats har ett gäng så obildade, skitiga och inbilska fånar som invånare att ni hade framstått som gudar och hjältar i jämförelse. Gå dit, och ni ska bli rikligt belönade. Gå, och skåda segern ligga för era fötter!
Och med det försvann Äckel-Ragnar. I en inverterad explosion sögs ljuset tillsammans med honom in i dörrn som slog igen och försvann, och allt blev återigen så blött, mörkt och kallt som det tidigare varit. Kvar satt fyra nazister, omtumlade men hoppfulla, med en gyllene pergamentrulle i händerna. De läste upprymt den gyllene texten skriven på den om och om igen (dels för att de var glada, och dels för att deras stackars små hjärnor faktiskt skulle förstå vad de där bokstäverna tillsammans blev), och suckade lyckligt i varandras otvättade öron. De visste att deras lycka var gjord, och att en bättre plats för så sanslöst korkade sysselsättningar såsom nazism och nynazism aldrig skulle stå att finna.
På pergamentet stod det Järna
En ny tillvaro började för nazistbröderna.
Ps. Jag ber om ursäkt till alla salembor för den oavsiktliga svartmålningen tidigare i historien. det var ett berättartekniskt knep, och hade inget egentligt med de ärade salemborna att göra. alla salembor är endast teoretiska. ds.
En essä i sliskig dumhet. Del 1
Järna ligger en bit utanför södertälje. Det är också ett meningslöst ställe. I järna kan man vara cool, ball, hipp och inne. Fast bara om man i egenskap av kille snusar, kör moppe, säger mycket saker som:
- Öööh, och
- Faan, och
- Kommer schejerna å brudarna me elle?
Och om man är tjej rekvireras att man har på sej en kort tjock jacka, helst röd, är så översminkad att de ömma trettonåriga halsmusklerna får arbeta så de smärtar för att kunna bära upp huvudet, samt åker bakpå de ovan nämnda balla killarnas moppar. Nödvändiga repliker för identifikation som Järnabo är för den kvinnliga parten:
- Asså, och
- Me herregud, ärrutmi (Eurytmi) suuger jö!, och
- Åh Lärre, din moppe är så skinande och stor!
Nazister åker till Järna nåra gånger per år. Jag, och en av de få andra vettiga jag känner i Järna, kallad Isak, har klurat ut en förklaring till det faktum att nazister verkar gilla att samlas just här.
Ponera att det i en fuktigt iskall källarlokal i Salem sitter några råbarkade typer kring ett bord, uppbyggt av tre tegelstenar och en före detta skärbräda. På skärbrädan är det huggmärken, öl och gammalt blod. Trots att de fyra råbarkade typerna har på sej stora bombarjackor och kamouflagebrallor från lumpentiden fryser de i den råkalla sliskiga kylan, vilket de naturligtvis döljer genom att slå varandra hårt på armarna. Emellanåt klurar de på det kvistiga dilemma de ligger inne med.
- Öh, Fläbbe, säger en av dem.
- Öh, svarar Fläbbe uppmärksamt och vänligt. (När grisarna flyger).
- Övi måstöh hitta ett ställeh såm vi kan maschera på gatena på. Öeller åka me våra bilar som vi har våra övapen i.
Detta måste Fläbbe ge sin kamrat rätt i. De hade redan tröttat ut Salems befolkning så till den grad att även de äldre infödingarna hotfullt svingade sina rakbladsvassa paraplyn över huvudena när de siktade nakna skallar. Poliser och Antifascistisk Aktion i all ära, men pensionärer är en jävla pain in the ass. Nazisterna var alltså tvungna att byta praktikplats. Men, ack villrådighet, de visste ju inte var de skulle ta vägen? Var finns en motsvarighet till Salem? Var kan man hitta lika monumentalt enfaldiga invånare som där, var skiner vettet, förnuftet och logiken med sin frånvaro så ljust, så stickande målmedvetet starkt såsom i Salem? Detta problem, till synes olösligt, vrider nazistbröderna nu förtvivlat sina händer över.
Då skiner sluskrummet plötsligen upp! Likt en explosion kastas ljus över de fyra männen vid bordet, så kraftigt och så starkt så att de slängs av stolarna. Hela rummet fylls av ett underbart sken, som kommer från en rektangulär öppning mitt i lokalen, där en dörr förefaller ha uppenbarat sej i mitten av rummet, en dörr blott mellan luft, utan en skiljande vägg. Likväl träder nu en gestalt in, som verkar vara själva källan till ljuset. Nazisterna är fallna till golvet, kryper rädda och skyddar ögonen mot skenet. Men när deras ögon vänjer sej ser de en man framför sej. Mannen är klädd i en t-shirt, som är alldeles för liten för hans massiva, men ändå redlöst dallrande mage. På t-shirten, som bär fläckar från tusentals ölkorvskvällar med polarna, står följande text att läsa: Jag var med i Lidingöloppet 1986. Han har korta kortbyxor med öppen gylf på sig, och innanför den skymtar man hans redan långt bortom räddning smutsiga tygbitar som en gång varit kalsonger. Hans finniga pung hänger ner mellan ena byxbenet och innerlåret.
De fyra nazisterna står mållösa. Här har de den mytomspunna karln framför sej som, enligt deras kära mors för länge sen berättade berättelser, skulle komma och "spanka upp er rejält om ni inte slaggar fort som fan nu!". Rädslan kryper upp och tar strypgrepp på killarna; har han kommit? Har den rättmätiga hämnaren för alla sluskbrott kommit för att en gång för alla nedgöra nazistbröderna? Har Äckel-Ragnar slutligen kommit?
Äckel-Ragnar bryter den laddade tystnaden med sin triumferande TBC-rossliga röst:
- Rädslas icke, unga män! Ni äro en stolthet för mig, och alla mina svettiga truckerkepsefterföljare!
Den ende av nazistbröderna som efter ett tag vågar svara är Pröffe.
- Öh.. e.. E vi?
- Ja! Ni stolta sluskar, söner av StorkuksGunnar den Förste och ättlingar i direkt nedstigande led från den ärofyllda Balla Balla-släkten, är de som ska härföra leden med de stormagade snusktrutarna som kallas Nynazister! Ni är den nya erans fäder, det nya greppens pappor och de unika slagordens farsor! Denna uppgft är tillägnad er, och bara er.
- Öwoow!, utbrister Fläbbe barnsligt entusiastiskt. Men Pröffe är bekymrad.
- Öh du storöh stormogul, asså vi diggarehär, men en pryl fattar jaänte. Vi har ingenstans att vaa!
- Nej, men högaktade Bröt-Fläbbe, på även detta spörsmål innehar jag lösningen! I min hand har jag en gyllende pergamentrulle, på vilken den plats där ni skall passa in bland den övriga pöbeln står skriven. I denna plats ska er sluskighet, er omåttliga omysighet blott smälta in bland alla övriga armhåleskägg, och ingen skall förneka er rätten att vara sanslöst dum i huvudet! Denna plats har ett gäng så obildade, skitiga och inbilska fånar som invånare att ni hade framstått som gudar och hjältar i jämförelse. Gå dit, och ni ska bli rikligt belönade. Gå, och skåda segern ligga för era fötter!
Och med det försvann Äckel-Ragnar. I en inverterad explosion sögs ljuset tillsammans med honom in i dörrn som slog igen och försvann, och allt blev återigen så blött, mörkt och kallt som det tidigare varit. Kvar satt fyra nazister, omtumlade men hoppfulla, med en gyllene pergamentrulle i händerna. De läste upprymt den gyllene texten skriven på den om och om igen (dels för att de var glada, och dels för att deras stackars små hjärnor faktiskt skulle förstå vad de där bokstäverna tillsammans blev), och suckade lyckligt i varandras otvättade öron. De visste att deras lycka var gjord, och att en bättre plats för så sanslöst korkade sysselsättningar såsom nazism och nynazism aldrig skulle stå att finna.
På pergamentet stod det Järna
En ny tillvaro började för nazistbröderna.
Ps. Jag ber om ursäkt till alla salembor för den oavsiktliga svartmålningen tidigare i historien. det var ett berättartekniskt knep, och hade inget egentligt med de ärade salemborna att göra. alla salembor är endast teoretiska. ds.