En liten död.
I mina kretsar är jag en av bloggpionjärerna. Jag har dragit in många människor i bloggvärlden. Jag har, tror jag, vuxit en smula genom mitt bloggande, och responsen det givit mig.
Men även jag kan tappa sugen.
Jag kan inte blogga längre. Jag har ingen lust. Jag fixar inte att som jag förut gjorde sätta mej ner och entusiastiskt skriva ett meningsfullt inlägg. Jag vill att om jag ska ha en blogg ska den iallafall verka meningsfull. Jag vill inte komma till en situation där mina inlägg handlar om mig själv, på ett sätt som inte skulle intressera nån annan än just mig själv.
Därför avslutar jag min blogg här och nu, ovetande om, och isåfall när, jag skulle komma tillbaka.
Detta är ingens fel, det är bara så att den motivation som jag från början hade för att kunna skriva en kul blogg är borta och försvunnen.
Jag vill framföra ett brinnande hett tack till alla som läst och uppskattat min blogg! Det hade ju faktiskt blivit tråkigt bra mycket tidigare än det blev tråkigt nu, utan er och era åsikter kring mitt skrivande.
Jag har haft jättekul under den här tiden.
Jag kanske kommer tillbaka en dag till den här bloggen, så titta in nån gång i halvåret eller nåt sånt.
Om det uppstår tomhål i era bloggläsardagar p.g.a min kapitulation ber jag om ursäkt, och hänvisar antingen till Olofs blogg eller Sallyklees blogg.
Men även jag kan tappa sugen.
Jag kan inte blogga längre. Jag har ingen lust. Jag fixar inte att som jag förut gjorde sätta mej ner och entusiastiskt skriva ett meningsfullt inlägg. Jag vill att om jag ska ha en blogg ska den iallafall verka meningsfull. Jag vill inte komma till en situation där mina inlägg handlar om mig själv, på ett sätt som inte skulle intressera nån annan än just mig själv.
Därför avslutar jag min blogg här och nu, ovetande om, och isåfall när, jag skulle komma tillbaka.
Detta är ingens fel, det är bara så att den motivation som jag från början hade för att kunna skriva en kul blogg är borta och försvunnen.
Jag vill framföra ett brinnande hett tack till alla som läst och uppskattat min blogg! Det hade ju faktiskt blivit tråkigt bra mycket tidigare än det blev tråkigt nu, utan er och era åsikter kring mitt skrivande.
Jag har haft jättekul under den här tiden.
Jag kanske kommer tillbaka en dag till den här bloggen, så titta in nån gång i halvåret eller nåt sånt.
Om det uppstår tomhål i era bloggläsardagar p.g.a min kapitulation ber jag om ursäkt, och hänvisar antingen till Olofs blogg eller Sallyklees blogg.
Tack så hemskt mycket för den här tiden.
På återseende
/ Er bloggare, men också privatperson, Jack
Det är så roligt när man verkligen känner att man har ett liv.
En vänlig men misslyckad gest
En väninna kom hem från London idag. Hon skulle enligt mina och min flickväns beräkningar komma till centralen klockan halv tolv. Jag åkte dit för att ta emot henne och välkomna henne hem.
Klockan kvart över elva kom jag dit. Klockan fem i halv tolv kom en buss. Klockan halv tolv hade alla trötta resenärer gått ur bussen och stövlat iväg. Klockan 23.31 stod jag och tittade ensam på en tom buss. Min väninna satt inte i den bussen, som det trots allt verkade. Jag fick åka hem igen, ensam, utan att ha välkomnat någon hem.
Klockan fem i tolv ringde jag henne och frågade var hon var. Då var hon på centralen. Jag hade räknat fel, väninnan hade kommit dit vid tio i tolv och blivit mottagen och välkomnad av en annan kompis, och jag satt hemma hos mej och kände mej dum.
Så nu dricker jag ett glas vatten och går och lägger mej. Det får finnas en gräns på hur mycket och fånigt man kan misslyckas med saker på en dag.
/Svarta Pantern (som man kan kalla sej om man känner för sånt)
Klockan kvart över elva kom jag dit. Klockan fem i halv tolv kom en buss. Klockan halv tolv hade alla trötta resenärer gått ur bussen och stövlat iväg. Klockan 23.31 stod jag och tittade ensam på en tom buss. Min väninna satt inte i den bussen, som det trots allt verkade. Jag fick åka hem igen, ensam, utan att ha välkomnat någon hem.
Klockan fem i tolv ringde jag henne och frågade var hon var. Då var hon på centralen. Jag hade räknat fel, väninnan hade kommit dit vid tio i tolv och blivit mottagen och välkomnad av en annan kompis, och jag satt hemma hos mej och kände mej dum.
Så nu dricker jag ett glas vatten och går och lägger mej. Det får finnas en gräns på hur mycket och fånigt man kan misslyckas med saker på en dag.
/Svarta Pantern (som man kan kalla sej om man känner för sånt)
Jag blir så trött
Jag låg och läste i min sängs underslaf. Jag har svårt att hitta bekväma sätt att läsa på, och den här gången försökte jag göra det genom att ha boken jag läste (ett Dilbert-seriealbum) på golvet, och läsa genom att ha huvudet lite utanför sängen. Detta renderade mig snabbt huvudvärk. Medans jag läste och fick mer huvudvärk såg jag ner på mitt golv, och noterade att trots att jag dammsög igår, var det väldigt otrevligt där. Damm och ost och konstiga avklippta bitar av en sytråd. Därför tänkte jag att jag skulle dammsuga. Jag reste mig mödosamt och gick till garderoben i vilken dammsugaren står. När jag böjde mej ner för att hämta den, precis efter att ha öppnat garberobsdörren, ramlade en kofta i huvudet på mig. Jag kände mej omedelbart mycket dum. Jag tappade helt motivationen att hämta ut dammsugare och rätade melankoliskt på ryggen, och placerade uppgivet blicken på min säng lagom för att se hur mitt seriealbum som jag lämnat där lugnt och stillsamt slog igen sig. Jag hade inte lämnat något hundöra, eller något annat riktmärke för var jag var.
Nu måste jag lägga tillbaks koftan, ta fram dammsugaren, komma på var det var jag såg skräp nånstans, dammsuga upp skräpet, hitta var jag var i boken, och dessutom baka bullar och koka kaffe.
Jag blir så trött.
Nu måste jag lägga tillbaks koftan, ta fram dammsugaren, komma på var det var jag såg skräp nånstans, dammsuga upp skräpet, hitta var jag var i boken, och dessutom baka bullar och koka kaffe.
Jag blir så trött.
Liten lägesuppdatering.
Ja.
Jag tänkte jag skulle bara berätta lite vad som pågår här och där.
* Sommar har sånär som på drämt till Stockholm. Det är varmt o soft o mysigt, och jag, älsklingsMatilda, Isak och hans flickvän Sandra hade vattenpipepicknick i helgen, innan Matilda skulle iväg och slagsmåla på Sergels Torg i samband med Reclaim the City första maj.
Själv gick jag mest runt där och iakktog allt tovigt hår och allt missnöje. Stoppa borgarna i papperskorgarna, tyckte de flesta, och jag mest tyckte de var fåniga.
* De jävlarna på Sourze, som jag arbetar för, har äntligen fått in stålarna de är skydliga mej på mitt konto! Jag har fanimej levt under existensminimun (bortsett från mat och sånt som man ju får hemifrån) jättelänge nu! Usch vilka kapitalister det finns överallt.
* Det har öppnat en ny restaurang precis där jag bor.
Den heter Göta Ark och ligger nåt i stil med fem meter från min ytterdörr. Där har de lunch för sextiofem spänn. Den är lite mystisk dock, för de håller väldigt låg profil. Mänskor som går in där kommer ut igen utan att ha ätit. För de hittar inte själva restaurangen. Som som sagt håller låg profil.
* En mig närstående blogg har iochmed framförandet av en kontroversiell åsikt i islamdebatten som pågår lite här och var råkat ut för verbalt slagsmål och fördömning. Den lades ner, men togs sedan upp igen. Skönt att ha dej tillbaka på marknaden!
* Att jag skriver här på min blogg innebär inget i fråga om flickvän. Jag är fortfarande stenkär i min matilda. Men jag blev så samvetstrasig när jag såg att min blogg faktiskt var önskad att fortsätta.
* Jag har sett V for Vendetta. Den var bra. Ett sjujäkla soundtrack hade den också.
* Min skola taggar ner inför skolavslutningen. Mer lugna dagar, mer bild, mer sol som man kan ligga i och strunta i allt vad skola heter! Jiihaa!
Får se om jag kommer på mer sen.
Men det här räcker tills vidare.
Mors.
Jag tänkte jag skulle bara berätta lite vad som pågår här och där.
* Sommar har sånär som på drämt till Stockholm. Det är varmt o soft o mysigt, och jag, älsklingsMatilda, Isak och hans flickvän Sandra hade vattenpipepicknick i helgen, innan Matilda skulle iväg och slagsmåla på Sergels Torg i samband med Reclaim the City första maj.
Själv gick jag mest runt där och iakktog allt tovigt hår och allt missnöje. Stoppa borgarna i papperskorgarna, tyckte de flesta, och jag mest tyckte de var fåniga.
* De jävlarna på Sourze, som jag arbetar för, har äntligen fått in stålarna de är skydliga mej på mitt konto! Jag har fanimej levt under existensminimun (bortsett från mat och sånt som man ju får hemifrån) jättelänge nu! Usch vilka kapitalister det finns överallt.
* Det har öppnat en ny restaurang precis där jag bor.
Den heter Göta Ark och ligger nåt i stil med fem meter från min ytterdörr. Där har de lunch för sextiofem spänn. Den är lite mystisk dock, för de håller väldigt låg profil. Mänskor som går in där kommer ut igen utan att ha ätit. För de hittar inte själva restaurangen. Som som sagt håller låg profil.
* En mig närstående blogg har iochmed framförandet av en kontroversiell åsikt i islamdebatten som pågår lite här och var råkat ut för verbalt slagsmål och fördömning. Den lades ner, men togs sedan upp igen. Skönt att ha dej tillbaka på marknaden!
* Att jag skriver här på min blogg innebär inget i fråga om flickvän. Jag är fortfarande stenkär i min matilda. Men jag blev så samvetstrasig när jag såg att min blogg faktiskt var önskad att fortsätta.
* Jag har sett V for Vendetta. Den var bra. Ett sjujäkla soundtrack hade den också.
* Min skola taggar ner inför skolavslutningen. Mer lugna dagar, mer bild, mer sol som man kan ligga i och strunta i allt vad skola heter! Jiihaa!
Får se om jag kommer på mer sen.
Men det här räcker tills vidare.
Mors.
Jag; en svikare
Jag har ofta velat gå på min egen begravning.
Jag har tänkt hur den skulle vara utformad, vilka som skulle vara där, vad för musik som skulle spelas.
Jag har undrat: skulle Nora från AF komma? Skulle Tore och Harald komma? Skulle, om de kände till att jag dött, tecknare jag intervjuat såsom Jan Romare och Cecilia Torudd, bekymra sig om att sänka blicken i minne av mig, i ens en sekund?
Ens egen begravning måste vara den enskilda människans mest egoistiska del av livet. Och det lustiga är att hon själv inte får uppleva det. Det tillfället i en persons liv då flest människor tänker och gråter och bryr sig som mest om en är när man själv inte har tillfälle att torka deras tårar och försäkra dem om att det är okej. Det är inget att oroa sig för.
Det måste vara en av de bästa saker man kan göra för en självkänsla.
Fejka sin död.
Och anordna sin egen
begravning
(ska bara gå och göra mej en kopp näskaffe)
Såja, jag kände att jag behövde en liten trygghetskopp inom räckhåll.
Jag skrev alltså om begravningar. Anledningen till att jag tar upp det är att det var känslan av att komma på min egen begravning jag fick när jag nu kollade min blogg, för första gången på nåra dar.
Kondoleanser.
Det var kondoleanser jag såg, inte kommentarer.
"En trogen läsare på (min) sida" skriver att jag lika gärna kan dumpa bloggen om jag bryr mej så lite.
Curry snyftar hysteriskt och skriver om vad hon saknar med mig.
Mingman skriver flera mer eller mindre hotfulla krav om att jag ska återvända.
Någon som vill bibehålla sig anonym (men som jag ändå misstänker har ett grekiskt efternamn som alla hela tiden stavar fel, och eventuellt vars förnamn antingen betyder kärlek eller konstig) skriver en dikt om mig och förlusten av mig. Apropå den så ber jag nu snällt så jag får en till: Snälla?
Det kändes som att skåda sin egen begravning!
Jag var, och är, saknad!
Jag kommer från och med anstränga mig för att skriva en blogg om dan.
Från början kan det vara mer eller mindre skräpiga inlägg då och då, men det kan anses nödvändigt om jag ska komma upp på nån slags nivå igen.
Jag ber om ursäkt för min likgiltighet.
Jag lovar:
JAG KOMMER IGEN
Jag har tänkt hur den skulle vara utformad, vilka som skulle vara där, vad för musik som skulle spelas.
Jag har undrat: skulle Nora från AF komma? Skulle Tore och Harald komma? Skulle, om de kände till att jag dött, tecknare jag intervjuat såsom Jan Romare och Cecilia Torudd, bekymra sig om att sänka blicken i minne av mig, i ens en sekund?
Ens egen begravning måste vara den enskilda människans mest egoistiska del av livet. Och det lustiga är att hon själv inte får uppleva det. Det tillfället i en persons liv då flest människor tänker och gråter och bryr sig som mest om en är när man själv inte har tillfälle att torka deras tårar och försäkra dem om att det är okej. Det är inget att oroa sig för.
Det måste vara en av de bästa saker man kan göra för en självkänsla.
Fejka sin död.
Och anordna sin egen
begravning
(ska bara gå och göra mej en kopp näskaffe)
Såja, jag kände att jag behövde en liten trygghetskopp inom räckhåll.
Jag skrev alltså om begravningar. Anledningen till att jag tar upp det är att det var känslan av att komma på min egen begravning jag fick när jag nu kollade min blogg, för första gången på nåra dar.
Kondoleanser.
Det var kondoleanser jag såg, inte kommentarer.
"En trogen läsare på (min) sida" skriver att jag lika gärna kan dumpa bloggen om jag bryr mej så lite.
Curry snyftar hysteriskt och skriver om vad hon saknar med mig.
Mingman skriver flera mer eller mindre hotfulla krav om att jag ska återvända.
Någon som vill bibehålla sig anonym (men som jag ändå misstänker har ett grekiskt efternamn som alla hela tiden stavar fel, och eventuellt vars förnamn antingen betyder kärlek eller konstig) skriver en dikt om mig och förlusten av mig. Apropå den så ber jag nu snällt så jag får en till: Snälla?
Det kändes som att skåda sin egen begravning!
Jag var, och är, saknad!
Jag kommer från och med anstränga mig för att skriva en blogg om dan.
Från början kan det vara mer eller mindre skräpiga inlägg då och då, men det kan anses nödvändigt om jag ska komma upp på nån slags nivå igen.
Jag ber om ursäkt för min likgiltighet.
Jag lovar:
JAG KOMMER IGEN