Kylskåpslogik.

Dagens Låt:
En Dyr Affär - Las Palmas

"jag vaknade på sjukan
och tänkte direkt
att gubben ska inte
få komma undan så lätt
jag ringde polisen
och sa att jag vet en som säljer droger
jag blev kallad till förhör
och dom ställde lite för många frågor
vi blev gripna allihop
det va nånting som gick fel"

Jacks Kommentar:
Las Palmas visar här framfötterna. En underbar cool lugn soft låt om att man inte ska deala för mycket. För dåf finns risken att det går straight åt the skog. Ladda ner den från www.laspalmas.se. Nu.

är den bästa showen there is. jag har runt hundra avsnitt på datorn. jag älskar dem alla.

idag hade jag det kul med matilda på the after bild. hon pillade med sina lerfingrar på hennes mask, medans jag mest städade undan efter henne. men det var trevligt, och hon är jävligt soft och trevlig att ha att göra med. trots att hon är femton år.

jag och eliza kom på hur kul en grej vad. det ska jag fortsätta med. lägg din stjärt på ett dansgolv, min milkshake hämtar alla pojkarna till gården! yeaaah

igår fick jag hundrafemtiotre pageviews, och 26 unika besökare. det var bästa hittils! tack alla!

vi hörs / jack

Först väljer du första bokstaven i ditt efternamn.

A: Jag undersökte
B: Jag spydde på
C: Jag avled i
D: Jag var fiffig hos
E: Jag log mot
F: Jag skräpade ner i
G: Jag är inte
H: Jag sög på
I: Jag limmade fast
J: Jag rotade i
K: Jag polar med
L: Jag sålde min själ till
M: Jag sade "dummerjöns" till
N: Jag insåg livets mörker bredvid
O: Jag läppjade på
P: Jag blev en festprisse under
Q: Jag bråkade med
R: Jag hånglade med
S: Jag grabbade tag i
T: Jag bet
U: Jag är skön i jämförelse med
V: Varför ska jag misshandla
W: Jag läskade mej med
X: Jag flydde från
Y: Jag gjorde
Z: Jag drack öl ur
Å: Jag syndade med
Ä: Jag lismade mej in hos
Ö: Jag mökade ljudligt framför

Nu väljer du din födelsedag.

1: en kopp te,
2: en morfar,
3: ett andetag,
4: en revisor,
5: en död person,
6: en lök,
7: åtta strumpor,
8: en hundralapp,
9: en lärare,
10: bajskorvar,
11: din mamma,
12: allas vår Berit,
13: en festivalkommitté,
14: ett stolpiller,
15: en råbarkad typ,
16: en suspensoar,
17: familjens telefonsvarare,
18: en vovvsing,
19: ett rödvinsfyllo,
20: en skål popcorn,
21: det,
22: dej,
23: Dalai Lama,
24: ett grässtrå,
25: en utomjording,
26: en mössa,
27: en luskam,
28: en tuschpenna,
29: en massagestav, Penatrator 2000,
30: Helge Fossmo,
31: en bibilotikarie,

Slutligen väljer du din födelsemånad

Januari: för jag är stencool.
Februari: för du är så bögig.
Mars: för vi är alla människor.
April: för att det är en hobby.
Maj: för att du inte ska få den sista kakan.
Juni: för att demonstrera mitt missnöje.
Juli: för att jag är mentalsjuk.
Augusti: för att ha nåt att göra.
September: för att jag är ensam.
Oktober: för att inte störa de sovande genierna.
November: för att jag ville.
December: och det ska du skita i!

Klart! Som gjort för skoj!

Jaha.. utmanad har man blitt, av Anna på http://annaamattsson.blogg.se.

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

1. Jag har frukostångest.
Osvikligt varje morgon stegar jag bestämt upp, rycker målmedvetet upp kylskåpsdörrn redo att konfrontera vad som än kan döljas där inne... och tappar allt. Viljan, vetskapen, sugen, lusten. Jag vill inte äta medans jag är hungrig, det finns inget gott trots att allt finns, jag vill ha nåt annat. Jag blir en femåring igen. En femåring som nöjer sej med en kopp cappucino.

2. Jag överutnyttjar svenska språket.
Om jag så bara ska be om mjölken så fixar jag pålitligt alltid det till en asjobbig mening. När man skriver kanske det funkar, kan till och med bli en kvalitétsfaktor, men fan inte i flytande språk. Då förvirrar jag bara människor, friskt åt höger och vänster. Hade jag vart diplomat skulle Sverige just nu vara inblandat i ett krig med hela världen.

3. Jag har... speciell musiksmak.
Vincero av Fredrik Kempe blandas med Die Model av Kraftwerk. Nåra jullåtar av Carola spelas efter Tom Waits. I samma andetag som jag nämner att jag gillar Eminem kan jag också droppa Las Palmas, Imogen Heap och Adolphson & Falk. Och detta finner människor irriterande.

4. Jag uppskattar själv min speciella musiksmak.
Och efter att ha sagt att jag gillar Vincero av Fredrik jävla pound-me-ass-Kempe så börjar jag alltid försvara varför jag gillar den! "Jamen den är ju så mäktig, och hans röst i slutet ääär ju så ball! Ju?"

5. Jag kan inte hålla i pengar.
Inte för fem öre. Godis fika tidningar skit och skräp och allt sånt, håll det framför Jack så ger han dej pengar för det. Stabilt system.


jaha, det var det. jag vidarebefordrar den här grejen till:
Anna Boström
Emmet
Maja

good luck!

Enligt danne på dustyrogers.blogg.se, som för övrigt är kul och rolig (promotion promotion!) är fattiga riddare underskattat. detta ska jag nu skriva om.

Vad är Fattiga Riddare?

det är en synnerligen enkel process att göra fattiga riddare åt lite människor. du blandar typ fem dl mjölk och två eller tre krossade ägg i en tallrik, som du ställer nära till hands. i en stekpanna lägger du smör, skådar under skrattanfall (valfritt) hur det smälter, och doppar sen snabbt ett ljust bröd i ägg och mjölk-slasket. efter att respektive bröd är doppat i slasket lägger du det i stekpannan och steker den tills den fått en gyllenbrun, alternativt rätt bränd yta. sen lägger du den på en tallrik, häller på lönnsirap och kladdar med den tills den kan betraktas som uppäten.
Fattiga Riddare är alltså stekta pannkaksmackor med sirap, och ibland glass eller grädde.
va?
wow, hur kunde du gissa att det är en populär amerikansk maträtt!?

Hur ofta, och varför äter man Fattiga Riddare?

eftersom det är en så simpel grej att göra Fattiga Riddare åt till och med ett större antal människor kan det göras ofta, och är en passande sak om man råkar ha fyra hungriga polare hemma hos sej. det fungerar dessutom som ett mindre mellanmål, om man skulle komma hem starving från skolan och är tvungen att spurta vidare till t.e.x en uppgörelse femton minuter senare. snabb energi, ditt namn är Fattiga Riddare.

Varför skulle Fattiga Riddare kunna vara underskattat?

tja, hur gott låter det med stekta mackor? och simpliciteten i maträtten kan också vara orsak till förakt. men det är i själva verket en finfin grej.

och så frågor till läsarna:

Är Fattiga Riddare underskattat?
Är Fattiga Riddare gott?
Är Fattiga Riddare lätt gjort?
Är jag en fåne som tror jag har läsare utom min mamma?

tack, och vi hörs / jack

enligt ett test på ungt val, som är nåt som aftonbladet och lunarstorm kramats lite för att skapa, stämmer mina åsikter mest överens med centerpartiet och minst med sossarna.
man kanske borde snoka lite i centerns åsikter; tänk om man hittar guld?

för han fattar inte tjusningen. usch på honom.

en finfin film. underbara skådisar. och i detta nu får jag höra att bolibompa (mina syskon tittar på det i rummet bredvid) sänder Hundhotellet ikväll! den är ju råbra den med, Hasse Alfredsson är fantastisk, och Per Åhlin är ju ett geni vid pennan (han är grym tecknare). jihaa.

men jag ska äta tacos med familjen, och sen vid halv nio sticka med Isak till ett gäng järnabor som faktiskt kanske är softa. och det är ju soft med softa mänskor. så det verkar lovande.

herregud vilket onödigt blogginlägg det här blev...

helt otroligt.
i sjuttonårspresent får jag av farsan en jacka och ett illustrerat häfte om stockholm på sextiotalet.
En jacka?
ett illustrerat häfte om stockholm på sextiotalet?!
Hallå! var är kameran som jag gett så flitiga vinkar om att jag verkligen vill ha?! du har ju för böveln lika mycket ekonomiska problem som kungen, så var är min kamra som jag verkligen vill ha och behöver? gaah!

personliga meddelanden:

lillamor: jag visste att han var min morbror, det var en oskyldig felskrivning.
emmet: youd better get that napoleon dynamite-recensionen going now alltså.
anna: hahahaa, jag bor nära skoolan, de gör inte duu mwahaha.
alla övriga: tack för visat intresse (typ till såna som Danne, dustyrogers.blogg.se) för min blogg. fortsätt läsa, om jag inte dör så kommer jag skriva vidare saker här.

tusan jävlar anamma

Järna is the home of the living dead.
En essä i sliskig dumhet. Del 1

Järna ligger en bit utanför södertälje. Det är också ett meningslöst ställe. I järna kan man vara cool, ball, hipp och inne. Fast bara om man i egenskap av kille snusar, kör moppe, säger mycket saker som:
- Öööh, och
- Faan, och
- Kommer schejerna å brudarna me elle?
Och om man är tjej rekvireras att man har på sej en kort tjock jacka, helst röd, är så översminkad att de ömma trettonåriga halsmusklerna får arbeta så de smärtar för att kunna bära upp huvudet, samt åker bakpå de ovan nämnda balla killarnas moppar. Nödvändiga repliker för identifikation som Järnabo är för den kvinnliga parten:
- Asså, och
- Me herregud, ärrutmi (Eurytmi) suuger jö!, och
- Åh Lärre, din moppe är så skinande och stor!

Nazister åker till Järna nåra gånger per år. Jag, och en av de få andra vettiga jag känner i Järna, kallad Isak, har klurat ut en förklaring till det faktum att nazister verkar gilla att samlas just här.

Ponera att det i en fuktigt iskall källarlokal i Salem sitter några råbarkade typer kring ett bord, uppbyggt av tre tegelstenar och en före detta skärbräda. På skärbrädan är det huggmärken, öl och gammalt blod. Trots att de fyra råbarkade typerna har på sej stora bombarjackor och kamouflagebrallor från lumpentiden fryser de i den råkalla sliskiga kylan, vilket de naturligtvis döljer genom att slå varandra hårt på armarna. Emellanåt klurar de på det kvistiga dilemma de ligger inne med.
- Öh, Fläbbe, säger en av dem.
- Öh, svarar Fläbbe uppmärksamt och vänligt. (När grisarna flyger).
- Övi måstöh hitta ett ställeh såm vi kan maschera på gatena på. Öeller åka me våra bilar som vi har våra övapen i.
Detta måste Fläbbe ge sin kamrat rätt i. De hade redan tröttat ut Salems befolkning så till den grad att även de äldre infödingarna hotfullt svingade sina rakbladsvassa paraplyn över huvudena när de siktade nakna skallar. Poliser och Antifascistisk Aktion i all ära, men pensionärer är en jävla pain in the ass. Nazisterna var alltså tvungna att byta praktikplats. Men, ack villrådighet, de visste ju inte var de skulle ta vägen? Var finns en motsvarighet till Salem? Var kan man hitta lika monumentalt enfaldiga invånare som där, var skiner vettet, förnuftet och logiken med sin frånvaro så ljust, så stickande målmedvetet starkt såsom i Salem? Detta problem, till synes olösligt, vrider nazistbröderna nu förtvivlat sina händer över.

Då skiner sluskrummet plötsligen upp! Likt en explosion kastas ljus över de fyra männen vid bordet, så kraftigt och så starkt så att de slängs av stolarna. Hela rummet fylls av ett underbart sken, som kommer från en rektangulär öppning mitt i lokalen, där en dörr förefaller ha uppenbarat sej i mitten av rummet, en dörr blott mellan luft, utan en skiljande vägg. Likväl träder nu en gestalt in, som verkar vara själva källan till ljuset. Nazisterna är fallna till golvet, kryper rädda och skyddar ögonen mot skenet. Men när deras ögon vänjer sej ser de en man framför sej. Mannen är klädd i en t-shirt, som är alldeles för liten för hans massiva, men ändå redlöst dallrande mage. På t-shirten, som bär fläckar från tusentals ölkorvskvällar med polarna, står följande text att läsa: Jag var med i Lidingöloppet 1986. Han har korta kortbyxor med öppen gylf på sig, och innanför den skymtar man hans redan långt bortom räddning smutsiga tygbitar som en gång varit kalsonger. Hans finniga pung hänger ner mellan ena byxbenet och innerlåret.
De fyra nazisterna står mållösa. Här har de den mytomspunna karln framför sej som, enligt deras kära mors för länge sen berättade berättelser, skulle komma och "spanka upp er rejält om ni inte slaggar fort som fan nu!". Rädslan kryper upp och tar strypgrepp på killarna; har han kommit? Har den rättmätiga hämnaren för alla sluskbrott kommit för att en gång för alla nedgöra nazistbröderna? Har Äckel-Ragnar slutligen kommit?

Äckel-Ragnar bryter den laddade tystnaden med sin triumferande TBC-rossliga röst:
- Rädslas icke, unga män! Ni äro en stolthet för mig, och alla mina svettiga truckerkepsefterföljare!
Den ende av nazistbröderna som efter ett tag vågar svara är Pröffe.
- Öh.. e.. E vi?
- Ja! Ni stolta sluskar, söner av StorkuksGunnar den Förste och ättlingar i direkt nedstigande led från den ärofyllda Balla Balla-släkten, är de som ska härföra leden med de stormagade snusktrutarna som kallas Nynazister! Ni är den nya erans fäder, det nya greppens pappor och de unika slagordens farsor! Denna uppgft är tillägnad er, och bara er.
- Öwoow!, utbrister Fläbbe barnsligt entusiastiskt. Men Pröffe är bekymrad.
- Öh du storöh stormogul, asså vi diggarehär, men en pryl fattar jaänte. Vi har ingenstans att vaa!
- Nej, men högaktade Bröt-Fläbbe, på även detta spörsmål innehar jag lösningen! I min hand har jag en gyllende pergamentrulle, på vilken den plats där ni skall passa in bland den övriga pöbeln står skriven. I denna plats ska er sluskighet, er omåttliga omysighet blott smälta in bland alla övriga armhåleskägg, och ingen skall förneka er rätten att vara sanslöst dum i huvudet! Denna plats har ett gäng så obildade, skitiga och inbilska fånar som invånare att ni hade framstått som gudar och hjältar i jämförelse. Gå dit, och ni ska bli rikligt belönade. Gå, och skåda segern ligga för era fötter!

Och med det försvann Äckel-Ragnar. I en inverterad explosion sögs ljuset tillsammans med honom in i dörrn som slog igen och försvann, och allt blev återigen så blött, mörkt och kallt som det tidigare varit. Kvar satt fyra nazister, omtumlade men hoppfulla, med en gyllene pergamentrulle i händerna. De läste upprymt den gyllene texten skriven på den om och om igen (dels för att de var glada, och dels för att deras stackars små hjärnor faktiskt skulle förstå vad de där bokstäverna tillsammans blev), och suckade lyckligt i varandras otvättade öron. De visste att deras lycka var gjord, och att en bättre plats för så sanslöst korkade sysselsättningar såsom nazism och nynazism aldrig skulle stå att finna.

På pergamentet stod det Järna

En ny tillvaro började för nazistbröderna.


Ps. Jag ber om ursäkt till alla salembor för den oavsiktliga svartmålningen tidigare i historien. det var ett berättartekniskt knep, och hade inget egentligt med de ärade salemborna att göra. alla salembor är endast teoretiska. ds.

man kan inte sluta märka hur skönt det är att ha ett lokalt liv. att allt man behöver finns på söder, jag behöver ytterst sällan äckla in mej till centralen och slåss med fjortisar. gosh va skönt. och det är klart att man på en entimmesrast knallar hem, sätter på ashög asskön musik och kokar sej lite kaffe.
en naturlag liksom.

imorse vaknade jag av Glimmande Nymf, El 72. rätt skönt alltså liksom sörrö.

Ja! Idag, för sjutton år sen, föddes Jack Theo Werner. dvs jag. och idag är jag sjutton år!
i present fick jag en klockradio med cd-spelarfunktion, så jag kan bli väckt av vad jag vill, en såndär grej som vispar lampor fram o tillbaka så det blir en text i luften, ett staffli, tuschpennor, femhundra spänn, vattenfärger på tub samt en eltandborste. och pappas present, och bertil gudfars present återstår. jihaa!

jag firade min födelsedag genom att gå på Mamma Mia på Cirkus, här i sthlm. min morbror fixade in mej där (tack Theo om du läser detta, det gjorde min födelsedag grym, plus att de va askul att till slut träffa dej!) och vi slapp betala biljetter som annars skulle kostat sju miljarder. sen tittade vi på föreställningen, som var underbar! lite småtöntig, men inte så töntig så det blev jobbigt, det höll sej på gulligt-töntig-stadiet! nästan alla sjöng helt okej, och deras skådistalanger gick inte av för hackor. dock gick en och annans gick av för knivar, men det var ändå helt okej.

jag är mycket nöjd med min födelsedag! tack tack tack!
/ jack

möhöhö de rimmade, den hade jag aldrig hört förr....

är gott. det åt vi i usa, och där är de proffs på sånt slisk. men jag lyckades rätt bra jag med. och nu vet jag hur man gör dem. det är lätt och gott. en bra grej att kunna liksom.
imorrn kommer jag få cappucino på sängen! wow! en fördel med att fylla år liksom...

men nu ska jag lägga mej i badet med en kopp te och min iPod.
mors.

Dagens Låt:
Battle Without Honor Or Humanity - Tomoyasu Hotei

(textlös låt)

Jacks Kommentar:
den här känner man igen från Kill Bill. en cool låt, som om jag väljer att lyssna på när jag är ute o går, genast blir en inverkande del av min gångstil. jag känner mej direkt som en ball gangster som ska på nåt farligt uppdrag eller så, med andra ord. för jag är en tönt.

Stora tack till Olof i göteborg, utan dej skulle jag aldrig hört den här, och det vore en attans förlust. Alltså, tack Lufsen (som även utan att bli nämnd i min blogg är smart och viktig, i tell you)!

för precis ett år sen, ungefär klockan 2 på eftermiddan den 25 januari, kom jag hem från skolan. det var lite speciellt, för det var dan före min födelsedag. jag hade diskuterat saken lite i skolan, och nu var det bara en eftermiddag, en kväll och en natt kvar tills jag var 16 bast.
när jag som brukligt är stängde dörrn bakom mej och ropade "hallå" för att se om nån var hemma överraskades jag av att mamma redan stod i korridoren och väntade på mej.
hennes leende mot mej sa mej att nåt var fel.
hon bad mej att ta av mej min väska, jacka och komma in och sätta mej. dåliga föraningar. jag gick i mitt huvud snabbt igenom om jag var skyldig till nåt illdåd som hade kunnat komma upp i ljuset. jag fann att mina illdåd samtliga var dolda, och undrade om nån satt dit mej för nåt.
när jag kom in satt mamma i soffan och log sorgset mot mej,

den som tog det hårdast av oss i syskonskaran var nog thomas, som blev rejält skakad av det faktum att mamma hade bröstcancer. alla grät vi naturligtvis, men i varierade mängder.
jag var mest ledsen över lägligheten. lyckat att försöka vara glad dagen efter, på min sextonde födelsedag. man visade upp ett glatt yttre mot klassen och så. men det var hårt.

nu är det 2006. imorrn har jag påverkat världen i sjutton år.
och idag är mammas cancer borta. hon dog inte, vi dog inte, det var en helvetes jobbig vår förra året, men ingen av oss dog. så det kunde vart värre. och hittills har inte nån i familjen eller den närmre bekantskapskretsen sagt att de är döda eller döende. så det verkar bli en schysstare födelsedag i år!

vad tyckte du om Napoleon Dynamite Emmet?

jävla snålröv-vodafone som tar trehundrafemtio av mina surt förvärvade spänn för att jag ska bli fri från deras parasitpriser! jag kunde nätt o jämnt skåda comviq knockout-ljuset, stoppade in simkortet bakom batteriet i min gamla härjade Sony Ericsson T610, och satte på den. blöblunk, Stoppa in rätt simkort sa skärmen till mej. och vodafone-simkortet dissar min mobil, så det kan jag inte heller använda. attan smisk.

Nytt Jack-Mål:
skaffa nån att ge en såndär stor hjärtformad ask med gelehjärtan till på alla hjärtans dag.

är underbara. helt avslappnat, med slutna ögon och helt overksam kropp kan man uppleva en bok. just nu är jag inne på Mikael Niemis Svålhålet. för andra gången. läs den, den är totalunderbar.

man upptäcker, typ fyra år efter att ha köpt filmen, att det faktiskt är en massa kändisar i filmen South Park Bigger Longen and Uncut. George Clooney, Eric Idle (från Monty Python, det måste vart kul för Matt Stone o Trey Parker att arbeta med honom!), Mike Judge osv.
Och de är bra i den! om man lyssnar lite mer noggrant på deras respektive insatser upptäcker man hur grymma de är.
de är kul att återupptäcka en film!

(för ordningens skull kan jag nämna att jag är en south park-fan, med lite drygt 100 avsnitt på datorn och naturligtvis långfilmen på vhs)

Det står att nyckelordet Jack, som jag använder till alla mina blogginlägg, är relaterat till följande nyckelord: musik, film, humor, tankar, kaffe, dikt, julklappar, bilder samt spel.
musik, film, humor och tankar, det låter som om bloggen beslutat sej för att göra nån liten summering av mej och min personlighet. kaffe och bilder hör ihop, och är i ett ömsesidigt beroendeförhållande. men julklappar, spel och dikt? varifrån kommer de?
det makar ingen sense till mej.

Anna - I think that i think säger: (20.55.42)
heheh du skulle haft huvudrollen i harry potter haha

Tow - In fact, I think it´s the nicest hat I´ve ever knowned säger: (20.56.33)
jösses... en finnig, sarkastisk harry potter med häng, som skulle vart lite för lat för att bekämpa ondskan.

Anna - I think that i think säger: (20.56.52)
hahahah

Anna - I think that i think säger: (20.56.54)
kompiskt värre

Anna - I think that i think säger: (20.56.57)
moiskt

Anna - I think that i think säger: (20.57.00)
men damp

Anna - I think that i think säger: (20.57.02)
komiskt

Jag ska börja säga Kompiskt och Moiskt istället för komiskt!

Nyss åt jag en Billys (Hawaii) medans jag satt o läste lite bloggar. Papperskorgen var lämpligt placerad under handen, så smulorna riktades rätt ner. Men jag fick ändå smulor på magen. Jävlar också.
Det löste sej genom att jag lutade magen i den vinkeln att smulorna dansade ner i papperskorgen, istället för att stanna på magen. Sen var det en barnlek att vispa ner de små smulor som var kvar.
Det blir värre när jag ger mej i kast med chipsen.

Ibland är det tur att jag inte är övervakad av nån, typ som i BB-huset (big brother, inte nåt med barn alltså). Eller har en flickvän..

..fast det senare är nog inte tur iallafall...

Dagens Låt:
A Little More Like Me - Ritual

"Noisy people and relatives
fill my days, I´ve got company - ´round the clock
they say "Splendid! Now that´s the thing
Always on the go, laugh and sing - you buck up!"

Jacks Kommentar:
Att lyssna på denna låt, av Ritual, en grupp som inte fått sitt större genomslag än (fast det är bara en tidsfråga tills de får de, mycket bra musik), är som att följa en tankes utveckling, från frö till planta. Kvalitativ musik, av en grupp med unikt sound.

titeln anspelar på en ide som en väninna hade i sin blogg, en ide så enastående osmaklig att den skulle få jackass-gänget att få varsin sur uppstötning och börja famla efter censurskyltar.

När vi var i US gick vi på flera kinarestauranger. det var mysigt, och rätt stor skillnad till de svenska kineska maten. naturligtvis fick vi lyckokakor efter varje gång, och jag fick mången meningslös papperslapp med fina budskap på under de två veckorna. första besöket, när jag öppnade min kaka, åt den och vecklade ut lappen, redo att köras över av vishet, sa min farmor till sina väninnor (som vi var på restaurangen med, lagom upphetsande :P):
- dont forget between the sheets.
hennes väninnor svarade med entusiasm, och tyckte det var en bra idé.
- between the sheets?, frågade jag.
- yeah, if you add 'between the sheets' after every sentence in the foretell, things´ll get funnier.
det innebär alltså att man ska lägga till orden "mellan lakanen" efter, vilket framkallar en sexuell underton, och ger en festlig effekt. sa min sjuttioåriga farmor.

min spådom var "Your persistance will pay off soon.". Between the sheets.
mitt motstånd mellan lakanen kommer snart bära frukt. jaså, då vet jag.

fast farmor och hennes väninnor fnyste åt mej och sa att jag var för ung för sånt när jag berättade det för dem.
:)

Joakim Alpgård var en en snajdig östermalmskille som drev krog och kände folk och var hipp, tills han körde för fort in i någonting i sin snygga bil som han tyckte om, och som följd blev väldigt förlamad. i sex år kämpade han, med läkarnas löften om förbättring ringande i öronen, tills han inte stod ut längre.
- jag vill dö. det är mitt eget beslut, sa han. jag är trött på respiratorn och allt.
i sex år kämpade han. sen la han av. icke, sa svenska lagar om dödshjälp. joakim och hans familj letade då runt efter andra ställen, och 2005 slöt Joakim Alpgård sina ögon på en klinik i schweiz omgiven av de sina. det sista han sa var "ni ska inte vara ledsna för mej".

I hans inbjudan till sin minnesstund stod det att klädseln var valfri, bara den inte var sorgebetonad.
det stod "vadå, bara för att jag är död har jag väl inte tappat stilen ;)"

Go out in a blaze of glory.

Dagens Låt:
The Legionnaire´s Lament - The Decemberists

"if only summer rain would fall
on the houses and the boulevards
and the sidewalk bagatelles, its like a dream

with the roar of cars
and the lulling of the cafe bars
the sweetly sleeping sweeping of the Seine
lord I don't know if i'll ever be back again.."

Jacks Kommentar: När nån frågar om den här låten, eller jag berättar om den, använder jag alltid samma ord som en gång Elli gjorde när hon skickade låten till mej: en glad skrällig indielåt. Tilläggas kan endast en sak: låten är underbar.

Edit: jo, finstämd är den helt klart. men det är nåt entusiastiskt skrälligt över den ändå måste jag säga. skrälligt är ett negativt laddat ord, men om man tänker sej det som positivt laddat så kanske de blir bättre. naam sayin? kul att du läser min blogg förresten, det visste jag inte.

Edit 2: jag får dementera mina uppgifter. enligt mina sparade msn-konversationer var uttrycket du använde "gillar du typ skramlig indie?", vilket ju är en annan sak. förlåt alla, förlåt elli.

här kommer nåra, utan inbördes ordning. bara nåra sköna filmer helt enkelt.

The Big Lebowski

Office Space

Napoleon Dynamite

Lock Stock and Two Smoking Barrels

South Park Bigger Longer and Uncut

Dogma

Down By Law

Indiana Jones-triologin

Monty Pythons And Now To Something Completely Different

Sin City

Överklassens Diskreta Charm

Yrrol

Torsk På Tallin

and the list goes on. men det här var iaf några.
hare bra / Jack

om ungefär ett halvår, klockan sex minuter över åtta på kvällen den tjugonde juni, kommer min digitalklocka visa följande: 20-06 2006 20.06

hett.

jag vill ju inte att t ska ta sabbatsår!

anfäkta och anamma...

skälet till att jag inte bloggat på några dar är följande: varje gång jag satt mej ner för att göra det (tre gånger hittills) är att varje gång jag gjort har en speciell sak gått fel. datorn har sagt mej att jag inget skrivit, när jag enligt mej faktiskt skrivit väldigt mycket. t.e.x har jag analyserat disneylands betydelse kontra samhället och människan, och berättat om godiset jag köpt i amerika. mycket är det som datorn, eller kanske det bara är blogg.se, sagt obevekligt nej till. jobbigt. jag är trött. jetlaggen sitter fortfarande i, och för mej är klockan just nu.. ööh..tio i ett på dagen. så jag borde kanske inte vara trött eftersom det är dag, men jag är det för när det var natt så var jag uppe, och nu när det är dag ska jag sova. komplicerat sagt. jag har mina växelmynt liggande på min hylla ovanför skrivbordet, i ett snäckskal.  där ligger de bra. jaja. nu är det så smått dags att sova. hej hej, vi hörs / jack och ja just det jag är hemma igen

ungefär klockan åtta ikväll kom vi fram till den sista staden vi kommer besöka i USA. los angeles är stort. vägarna som går in och ut är mycket stora, och mycket välanvända. man känner att trängselavgifter ändå är en rätt bra grej när man skådar hur in- och utfarterna här skyms av bilar.

jepp, där sitter jag nu. vi har åkt ner från Berkeley, med ett stopp i Monterrey igår där vi sov hos mammas bekant Aaron King, som visade sej vara en förbaskat trevlig kis! han hjälper till ibland på en restaurang med deras akvarium, och för det för han vissa summor i kredit på den restaurangen, som är jävligt fancy. och de hade inte utnyttjad den krediten på länge, så han hade enorma summor att disponera över. och han bjöd oss på middag där, med orden "the sky is the limit". get it? kosta vad de kosta ville, vi fick beställa vadhelst vi önskade! till att börja med tog vi in en enorm tallrik starters (jag blev när jag såg dem omedelbart rädd att äta mej mätt enbart på dem). där var ribs, marinerade jätteräkor, ananas, små calamariartade saker, jävligt goda grönsaker (typ så "krispiga" som mcdonalds brukar beskriva sina) med mera med mera. dibbedi dabbedi doo, allt var tillgängligt för oss, the vips!

klockan är nu 22.29 lokal tid, typ halv åtta för er svenskar alltså. imorrn, vid ett på dagen, alltså tio på kvällen för er, kommer jag sätta mej i en bil och börja färdas neråt västkusten. målet är Los Angeles, vilket  vi beräknas nå iöverövermorgon kväll. alltså har jag tre dagars bilfärd framför mej, med en syster som garanterat kommer vara gnällig, en pappa som kommer vara gruffig och en farmor som kommer vara tjatig. more or less. så vi får se hur angenämt det blir. men men, det blir ju kul att komma ner till l.a sen.

"jag gillar att rita fyrkanter

jag har köpt en jättestor och jättefin bok med och av Robert Crumb, en galen serietecknare som är förebild till de flesta vettiga serietecknare i världen. dock letar jag fortfarande efter Rocky the one and only av Kellerman.

allright, dag fyra har tagit vid, och gårdagen, dag tre, berättar jag om här:

detta är alltså jag, Jack, när jag var tretton. förlåt världen!
Bertil, min gudfar, mejlade den här bilden till mej, o skrev att mina nu trettonåriga syskon Thomas o Kelly ville redovisa sina egna känslor av att ha de jobbigt pga åldern såhär i början av tonåren. när jag ser bilden förstår jag dem så väl, så väl....

hallo allihopa.

hej alla vänner!

Dagens Låt:

idag ska jag hem ifrån järna, packa ihop allt jag ska ha med mej på amerikaresan (jag kommer behöva sherpas och kameler för att få med mej allt), och sen på kvällen åka över till pappas place i sthlm, en liten lägenhet på kungsholmen. där sover vi, för att sedan vid åttatiden imorrn bitti sticka iväg till arlanda. sen ska vi åka åka åka flygplaaan, med mellanlandning i Chicago för att sedan anlända till San Fransisco. där stannar vi tills den tionde, då vi tar itu med bilandet ner till Los Angeles. i Los Angeles är vi sedan kvar tills den sjuttonde januari, då vi åker hem, med mellanlandning i London.

det var lite hårt igår, så jag är ju lite smått bakis. men det är okej, för jag hade kul igår. Isak sitter nu bredvid mej och mal på om hur sluskig jag var igår. "det är ju bara kul", säger han.