Kylskåpslogik.

      

Jag har nyligen insett hur kaotiskt mitt bildbibliotek på datorn är, och har tappert börjat gå igenom allt som finns där. De kring tretusenfemhundra bilderna jag har där är från väldigt mycket olika tillfällen, men många är från nu de senaste månaderna, då jag ju fått handskas med något som nästan är en egen kamera.

Dessvärre har jag också många bilddubletter på datorn, och det känns bittert att något så meningslöst ska få ta dyrbar plats på min dator.
Således har jag påbörjat ett större upprensningsarbete, som i skrivande stund är till hälften färdigställt.

När man går igenom dessa minnenas konserver, kan man stöta på fina minnen. Söta syskon. Mysiga stunder. Roliga upplevelser. Vackra foton.
Och direkta förolämpningar finns också att upptäcka. As such:



Det där håret....
Det där håret är värd en inzoomning.



Såhär såg alltså er bloggförfattare ut när fotot togs.
Känner ni er blåsta? Förbannar ni er själva för att ni stannat vid denna min blogg då ni för ett ögonblick faktiskt tyckte något vettigt alls tonade fram här? Grämer ni er för att ni inte fortsatte surfandet på internet, för att förhoppningsvis hitta nån normal, lugn blogg om trädgårdsskötsel och pudeln Toto som kan hoppa baklänges, skriven av en lagom entusiastisk åttiofyraåring?
Alldeles säkert. Utan skuggan av ett tvivel. Men! Ni är blåsta! Ni är på min, Tows, blogg, och här utsätts ni för likartade bilder på fruktansvärda frisyrer och ett så dumt uttryck i nunan så att Mohammad Ali själv skulle knäböja!

Men ni förtjänar iallafall historien, iallafall den som finns, bakom bilden:

Jag var i Indien med familjen. Det vill säga, den familjen som jag nu sällan är med längre, då jag känner att pappa skrämmer bort mig från att umgås med dem. Pappas familj, alltså. Han som bränner ner hönshus och åkrar. Han har fru och förutom mig tre barn, som alltså är mina halvsyskon.

Vi var alltså i Indien. Det var förra vintern, alltså kring nyårsafton 2004-2005, och vi var dels där för att turista och "uppleva" indiska yogalärare, myggnät och fräscha insikter i sitt eget, föga rumsrena, inre. Men då somliga saker brakade in över indiska kusten bland andra den 26 december förändrades vår semester något, och fick istället för att slicka våra egna själsliga sår efter en lång levnad i västerlandets skräpiga äckelpäckelskit, en mer "rädda-de-som-räddas-kan"-inriktning.

Hela historien om mitt varande i Indien under den tiden kommer kanske upp nån gång, men den är så lång och stökig, så då måste jag kolla bland gamla mail jag skickade hit (vilket var det enda möjliga kontaktsättet under några dagar där vi inte hade en aning om vad som hänt), och dyka djupt in i mitt eget psyke under den perioden.

Iallafall gick vår vistelse där efter tsunamikatastrofen mycket ut på att göra matpaket, lägga dem i bakluckan på en fem tio bilar, åka ut till söndermörsade byar och dela ut dem till hysteriska invånare som slog och drog i en. När vi inte gjorde det åkte vi runt till aptempel och chaiställen och dividerade med restaurangägare som tyckte vi skulle sitta i turistavdelningen (vilket jag höll med om, men pappa skulle tvunget få oss att sitta i deras avdelning för invånare, vilket resulterade i en några kronor billigare nota, och en miljard blickar från dödströtta indier som verkligen inte ville dela bord med en familj med tre bortskämda ungar som skrek och skränade utan avbrott).

Det här fotot är från en av våra stopp på ett chaiställe. Chaiteet, som jag håller i händerna, var det godaste jag nånsin druckit i teväg, och det var mycket behagligt. Men det är också det enda behagliga jag minns från när det här fotot togs.
Som mitt tillstånd är där på fotot är mina byxor alldeles för trånga och felsittande, vilket syns, och gör ont ungefär precis överallt. Jag kunde inte gå normalt, och såg ut som en fånig idiot.  Min t-shirt var en av få rena jag hade kvar, och ger intrycket av att jag verkligen nått samma mentala djup som alla ärade indier, och inte alls var en tönt som tyckte den smälte in. Den fick mig att se ut som en fånig idiot. Mitt hår.. åh gud, mitt hår. Jag hade inte duschat på en vecka, än mindre använt schampo eller balsam, och det var naturligtvis förödande för mitt långa krulltofsiga hår, som annars brukade bli asfett bara jag tänkte på till exempel en smörgås.
Mitt ansiktsuttryck gissar jag bara är följden av alla dessa hemska omständigheter. Har en person det lite för jobbigt (då enligt EU-normerna), så får han ett fjantigt ansiktsuttryck. Så mycket har jag lärt mig på mina sjutton år på jorden.

Sammantaget är jag en tönt på den här bilden.
Men byxorna har jag inte kvar, t-shirten är förpassad till "jag-kanske-använder-den-nån-annan-gång"-delen av min klädlåda, håret är avklippt och förfinat för länge sen, och mitt ansiktsuttryck har blivit bra mycket mer belevat. Tror jag.

Jag vet ju att hela den här texten hamnar i ett lustigt sammanhang när jag beskriver ett problem lika asfånigt som jag själv är, i jämförelse med indierna dödsplågor och hastiga bortgång som ju hände i min absoluta närhet då fotot togs. Men det är lite det som också fixar atmosfären liksom. det är väl lite symboliskt för hela västvärldens gnällande med u-ländernas sönderfallande framför våra ögon hela tiden.

Antar jag.

Er tillgivne
Jack

      

Jack is your man!





Trust him in every matter!





Vincent is his brother and financial consultant. Trust him too!

Gaaaah.. saknar sommaren, saknar Gotska Sandön. Ska stenhårt dit i sommar!
tjoflöjt

detta är alltså jag, Jack, när jag var tretton. förlåt världen!
Bertil, min gudfar, mejlade den här bilden till mej, o skrev att mina nu trettonåriga syskon Thomas o Kelly ville redovisa sina egna känslor av att ha de jobbigt pga åldern såhär i början av tonåren. när jag ser bilden förstår jag dem så väl, så väl....