Kylskåpslogik.

Så;
idag kommer älsklingen hem från festivalen. Efter nåra dar borta från mig, på ett festivalområde frågar jag mig själv; har jag varit orolig för henne, och har det grundats i att jag inte litat på henne?
Kan jag inte lita på min flickvän, som jag trots allt älskar mest av jordiska ting?

Min himmelska gudfar som är värd himmelens alla fröjder har löst ett stort problem för mig, och köpt mig en maxad mobiltelefon. Tack!

later duuude

Ovant. Här sitter man. I bloggskorna igen.
Aja, here we go.

Läget är som följer:

Matilda, min älskling, är på Arvikafestivalen och gör saker jag inte skulle gjort. Eller jag tror egentligen inte att hon är så vild, jag litar på henne, men jag tycker om att oroa mig för mina nära och kära, och tar varje tillfälle att utöva lite gammalfräsch hederlig nagelbitning.
Sidospår: Jag oroar mig för alla mina vänner. Alltid. När Isak var bortrest till London, på sin svennetonårsresa utan mamma för första gången var mina naglar ett bra sätt att påminna sig om hur Berlin såg ut 1945. När Olof plötsligt försvann i två veckor i början av sommarlovet blev jag helt skärrad, och försökte ringa honom till hans mobil minst två gånger per dag (tills han kom hem och sa att han bara hade vart på konfaläger, och att jag hade fått veta det två månader innan). Till och med mina ytligaste bekanta får med sig en omärklig ryggsäck av min bastanta oro när de ger sig iväg någonstans. Således eskorteras min älskade flickvän, helt utan att hon vet nåt om det där borta på festivalområdet, av tre eller fyra tankfartyg, alla innehållande mången ton av min saknad. Håhå jaja. Slut på Sidospåret.
Alltså, the darling one and only promenerar just nu runt bland de fulla festarna, och ska om trekvart lyssna på The Knife. Jag är inte avundsjuk alls.

Jag har varit på jobbintervju här. Det är ett företag för kapitalförvaltning, och min arbetsuppgift där skulle gå ut på att ringa stora företag och rika privatpersoner och erbjuda seminarier med gratis fika, där de skulle få veta hur bra allt skulle bli om Acta, som företaget heter, fick förvalta deras stålar. Men lönen är bra, och jobbsituationen kunde verkligen vara värre, så det hoppar jag stenhårt på, om jobbintervjun gick bra. Vilket jag tror den gjorde.

Vidare har jag tjänat 2250 kronor i sommar, hittills. På en och en halv timmes jobb. Oj, där skakade sverige när era hakor gick i golvet. Men hissa upp dem igen, jag ska förtälja hur en sådan till synes overklig ekvation går ihop.

Så här brukar det låta när jag berättar om mina småjobb jag ibland gör:
Nån annan person: Så, jobbaru med nåt på fritiden då?
Jag: Tja.. jag dubbar lite ibland.
Nån annan person: Jaha!
Jag: Vet du vad dubbning är?
Nån annan person: Haha. Tss.. hehe..alltså... Nej.
Jag: Ja nämen du vet, när man tar in utländska tecknade serier till svenska kanaler måste man ju först lägga på svenskt tal för att kidsen ska förstå. Det gör jag. Är rösten till tecknade serier.
Nån annan person: Åh fan.
Jag: Visst sörrö.
Nån annan person: Så... Haru vart med i nåt man sett då?
Jag: Nej, jag får alltid bara vara med i de mest obskyra skitgrejerna som ingen nånsin sett.
Nån annan person: Men typ vad? Jag kanske sett det!
Jag: Haha, ja jo, kanske. Har du Nickelodeon?
Nån annan person: (om ja fortsätter samtalet, om nej självdör konversation och jag börjar skruva på mig obekvämt och säger "nej vet du, nu måste jag gå in dit till det där hörnet. hejdå. du får inte följa med." i det här fallet säger vi att denna någon har det) Jarå.
Jag: Okej, har du sett Hey Arnold nån gång?
Nån annan person: Vänta vad är det nu igen... jo just det, han med huvudet som ser ut som en amerikansk  fotboll! Jaaa, det har jag sett!
Jag: Åh, okej. Ja jag är nämligen Arnolds svenska röst i typ tre säsonger och en långfilm.
Här blir nån annan person ofta rätt duktigt imponerad, och utbrister: Nähä?! Wow! Du är så cool Jack, jag vill vara precis som du! Åååååh du är min idoool, jag ska starta din fanclub! Säg mig store mästare, vill du ge mig äran att låta mig slicka din överjordiska skosulor?

Ungefär.

Och på det jobbet tjänar jag sjuhundrafemtio (750 svenska riksdaler) i timmen. Och förra gången jag jobbade var jag uppbokad i tre timmar, men jobbade bara en och en halv av dem. Men eftersom jag var uppbokad tre timmar fick jag betalt för den andra hälften av tiden som jag inte jobbade. Och nu snart ska stålarna ramla in på mitt konto. Finfina fickpengar inför min tvåveckorsseglats om en vecka.
Den ja.
Serni, att om åtta dagar seglar jag iväg med en läcker tvåmastare ut på östersjön, för tredje året i rad. Sen kommer jag åka runt  med den i tretton dagar, ute på äventyr i förhoppningsvis Tyskland, Polen, Danmark och förhoppningsvis även havet lite grann.
Som ni förstår blir det knapert med bloggande då, men oroa er inte, något ska jag nog kunna höra av mig. Men men, då vet ni det. Mer om det senare.

Men nu är klockan tio i ett.
Jag tänker ringa min flickvän, se till att allt är bra, försäkra henne om hur mycket jag älskar henne, och sedna lägga mig med den stoora boken Jag Arne Anka, Spermaharen och Vattenmelonen av Marian Keyes. Sen ska jag försöka hinna med att sova lite också.

Jag är tillbaka på riktigt.
Men vänliga hälsningar
er hängivna bloggare / Jack/Tow

49 dygn, en timme och 25, nej 26 minuter har gått.

Utan ett enda inlägg signerat Jack/Tow. Det har känts längre än det är, men vem bryr sig?
Klockan fem i tre idag, den 14 juli 2006 tog jag beslutet att börja blogga igen, utlöst av att jag fick en kommentar på ett gammalt inlägg.

Du som idag kommenterade "usch :(" på sagda inlägg är alltså att tacka.
Att tack för att jag är tillbaka. Och jag vet inte vem som är mest tacksam, jag eller mina läsare.
Förmodligen jag.
Så tack ska du ha. Hör av dig igen så får du ett till inlägg ägnat åt dig.

Jaa...
Hej igen då, alla läsare.
Nu är jag här igen.
Förhoppningsvis med full kraft.

I mina kretsar är jag en av bloggpionjärerna. Jag har dragit in många människor i bloggvärlden. Jag har, tror jag, vuxit en smula genom mitt bloggande, och responsen det givit mig.
Men även jag kan tappa sugen.
Jag kan inte blogga längre. Jag har ingen lust. Jag fixar inte att som jag förut gjorde sätta mej ner och entusiastiskt skriva ett meningsfullt inlägg. Jag vill att om jag ska ha en blogg ska den iallafall verka meningsfull. Jag vill inte komma till en situation där mina inlägg handlar om mig själv, på ett sätt som inte skulle intressera nån annan än just mig själv.

Därför avslutar jag min blogg här och nu, ovetande om, och isåfall när, jag skulle komma tillbaka.
Detta är ingens fel, det är bara så att den motivation som jag från början hade för att kunna skriva en kul blogg är borta och försvunnen.

Jag vill framföra ett brinnande hett tack till alla som läst och uppskattat min blogg! Det hade ju faktiskt blivit tråkigt bra mycket tidigare än det blev tråkigt nu, utan er och era åsikter kring mitt skrivande.
Jag har haft jättekul under den här tiden.
Jag kanske kommer tillbaka en dag till den här bloggen, så titta in nån gång i halvåret eller nåt sånt.

Om det uppstår tomhål i era bloggläsardagar p.g.a min kapitulation ber jag om ursäkt, och hänvisar antingen till Olofs blogg eller Sallyklees blogg.

Tack så hemskt mycket för den här tiden.
På återseende
/ Er bloggare, men också privatperson, Jack

Ja.
Jag tänkte jag skulle bara berätta lite vad som pågår här och där.

* Sommar har sånär som på drämt till Stockholm. Det är varmt o soft o mysigt, och jag, älsklingsMatilda, Isak och hans flickvän Sandra hade vattenpipepicknick i helgen, innan Matilda skulle iväg och slagsmåla på Sergels Torg i samband med Reclaim the City första maj.
Själv gick jag mest runt där och iakktog allt tovigt hår och allt missnöje. Stoppa borgarna i papperskorgarna, tyckte de flesta, och jag mest tyckte de var fåniga.

* De jävlarna på Sourze, som jag arbetar för, har äntligen fått in stålarna de är skydliga mej på mitt konto! Jag har fanimej levt under existensminimun (bortsett från mat och sånt som man ju får hemifrån) jättelänge nu! Usch vilka kapitalister det finns överallt.

* Det har öppnat en ny restaurang precis där jag bor.

Den heter Göta Ark och ligger nåt i stil med fem meter från min ytterdörr. Där har de lunch för sextiofem spänn. Den är lite mystisk dock, för de håller väldigt låg profil. Mänskor som går in där kommer ut igen utan att ha ätit. För de hittar inte själva restaurangen. Som som sagt håller låg profil.

* En mig närstående blogg har iochmed framförandet av en kontroversiell åsikt i islamdebatten som pågår lite här och var råkat ut för verbalt slagsmål och fördömning. Den lades ner, men togs sedan upp igen. Skönt att ha dej tillbaka på marknaden!

* Att jag skriver här på min blogg innebär inget i fråga om flickvän. Jag är fortfarande stenkär i min matilda. Men jag blev så samvetstrasig när jag såg att min blogg faktiskt var önskad att fortsätta.

* Jag har sett V for Vendetta. Den var bra. Ett sjujäkla soundtrack hade den också.

* Min skola taggar ner inför skolavslutningen. Mer lugna dagar, mer bild, mer sol som man kan ligga i och strunta i allt vad skola heter! Jiihaa!

Får se om jag kommer på mer sen.
Men det här räcker tills vidare.
Mors.

För de som inte är så orienterade kommer här en snabb resumé kring konkurrenterna i the big jämförelse South Park vs The Simpsons.

South Park.
1994 gjorde Matt Stone och Trey Parker en kortfilm som hette The Spirit of Christmas, på uppdrag av en big shot från en större tv-kanal i USA. Det blev upptakten till serien South Park, en satirserie som nu är inne på sin tionde säsong, och som under åren kultförklarats och hyllats lika mycket som den upprört och förolämpat. South Park har gjort narr av allt som kan tänkas uppröra, bl.a alla de större religionerna, nekrofili och rasister-svarta. Välkänd är Kenny som fram till säsong sex dog i varje avsnitt.

The Simpsons.
Världens mesta animerade sitcom har sänts regelbundet sen 1989, och kan redovisa 374 avsnitt indelat på 17 säsonger. Simpsons handlar om en medelklassfamilj i staden Springfield, belägen i en fiktiv stat i USA. Det finns ofta figurer med, baserade på existerande kändisar, och dessa spelar likaså ofta sig själva i avsnitten. Simpsons är en långkörare som har oerhört många fans i många länder.

Detta är alltså konkurrenterna.
Det kanske är olämplingt att jag, som personligen är en mycket större fan of South Park
 än Simpsons, gör denna lilla utvärdering, men nån måste göra det.

Bara helt kort en fråga orsakad av nyfikenhet: Vad är ni för några, Lina, Pooptroop och Mingman? Ni bara dök upp en vacker dag här på min blogg, och har sedan dess kommenterat varje mitt inlägg. Var kommer ni ifrån, vilka är ni, och hur hittade ni hit?

Jag håller precis i detta nu på med att ladda ner south park 1004, om den fortsatta striden Family Guy - South Park emellan. Lyckan är tung, och har direkt inverkan på mitt fortsatta liv som en kula i nacken. Tjoflöjt!

  Jag har från mor mins blogg fått veta att en Blogg-Öl ska tömmas.
Den 22 april kl 18 kommer alla människor som har möjligheten och viljan samlas på restaurang Söders Hjärta, för att möta förebilder och bröder/systrar inom bloggväsendet.

  Alla är välkomna!

  Nu är ju jag olyckligtvis sjutton år än, vilket begränsar mitt krogdryckesintag till läsk, mjölk, vatten och liknande vikingabortskrämmande blask, men strunt samma; man får ju träffa likasinnade!

  Vi kanske ses där!

  Jag tillbringade denna min måndagkväll, inte med att plugga, då vi i bild och form har det rätt slappt på den fronten, utan med att titta på film.
  Bra film.  

  Pleasantville spelades in 1998, och kan tolkas på miljoner olika sätt. Den handlar om två syskon, en hipp tjej och en rätt nördig kille, som hamnar i den trevliga femtiotalstvserie som killen slaviskt följer. Väl där kan de inte ta sig ut, utan blir tvungna att helt enkelt spela med tills de kan hitta ett sätt att ta sig därifrån. Men de börjar, omedvetna om vad som komma skall, påverka den så omedvetna värld de hamnat i, och det medför att de båda själv mognar ungefär lika mycket som platsen de kommit till.

  Det är svidande kritik mot ett rasistiskt Amerika, blandat med tillbakablickar till nazitidens bokbål, blandat med historien om två unga människors färd in i vuxenlivet.
  Jag berörs obegränsat av den här underbara filmen, och måste rekommendera den till alla, oavsett smak eller inriktning. Den har nåt att säga oss alla, och fick till och med mig, som så sällan snyftar till film, att fälla en tår. Allt är fantastiskt med den här filmen.

  Var bara tvungen att säga det.
  Mors mors

Såhär va: En kompis, som den vane jacks blogg-läsaren känner igen som Isak, har till slut övervunnit sina egna fördomar om bloggar och bloggare, och startat en egen!

Det är i form av en vädjan från min sida som denna mening kommer upp från min strupe: läs den!
Än har han bara hunnit ett inlägg, men han kommer säkert skriva vidare.
Han. Kommer. Skriva. Vidare.

Hoppas du anade den direkte orderkaraktären den senaste meningen hade, Isak.

Ps, några timmar efter publikationstiden: Dagens Tintinhändelse måste ju vara när jag gick på medborgarplatsen och hörde ett dovt, vått klått-ljud, tittade omkring mig men inte upptäckte nåt. Sen när jag på tunnelbanan tog av mig hatten såg jag en vacker vit korv på den. Jävla måsar! Ds.

Askul!
Jag ska vara med i en grej som heter Death Game.
Death Game går ut på att beväpnad med farliga grejer såsom pistol (banen), gasbomb (lök), maskingevär (gurka) och strypsnara (kolarem) går ungefär 2500 svenskar ut i strid mot varandra.
Man kan när som helst, var som helst, bli dödad.

Jag orkar inte förklara hela grejen, om ni är intresserade, vilket ni nu är (min hypnotiska konst lämnar ingen oberörd), gå in på Death Games sida, vilken jag länkar till häröver.
Men jag kan iallafall sträcka mej till att säga att jag är sjukt taggad inför det, och kommer mörda i massor!
Jihaaa!

För nåra månader sen kom ett South Park-avsnitt ut, som hette Trapped In the Closet.
Avsnittet handlade om religionen Scientologi. Som vanligt i South Park fanns ingen gräns på satiren i avsnittet, som handlade om att Tom Cruise, känd scientolog, gömde sig i garberoben hos Kyle, för att han inte Kyle uppskattade hans skådespelarkonst. Orsaken till att Kyles åsikt spelade så stor roll var för att man trodde han var den reinkarnerade L.Ron Hubbard, scientologens profet.
(Jag vet att storyn är invecklad, men såna är South Park-avsnitt. Avancerade och bra, trots att de inte verkar så till ytan.)
Alltså, Tom Cruise låser in sig i Kyles garderob, och vill inte komma ut. Resten av avsnittet går i princip ut på attt folk säger "Come out of the closet, Tom" till Tom Cruise.
Det är kul, jag lovar.

Iallafall.
Isaac Hayes, vars röst vi hör som den tjocke svarta kocken Chef i South Park, är scientolog.
Från början verkade han tycka det var helt okej att de gjorde narr av scentologin, precis som South Park har parodiriserat allt från katolisicm till Radiohead.
Men sen lackade han visst. Och har nu beslutat inte göra Chefs röst mer.

Som svar på detta handlade nu det senaste avsnittet av South Park, The Return Of Chef, om när Chef återvänder från att ha varit bortrest länge (egentligen har han ju inte varit med och dubbat programmet, men nu så har de klippt ihop hans gamla repliker till nya, så han är med, vare sig han vill det eller inte), välkomnas varmt av alla, men är lite underlig.
Medans Chef vart bortrest, med en klubb som hete Super Adventure Club (som är symbol för  Scientologerna), har han hjärntvättats av dem och blivit pedofil!

Efter mycket om och men så dör Chef, vilket innebär farväl till Isaac Hayes.
Kyle säger på hans begravning att vi inte ska skylla på Chef, utan på "his fruity little club", Super Adveture Club, som ju förledde Chef intill hans död.
Och se vilken underbar symbolik det blir!
Skyll inte på Chef, skyll på de dumma Super Adventure Club = Skyll inte på Isaac Hayes, skyll på de dumma Scientologerna!

Aaah.
Ibland tycker man väl ändå South Park är bra jävla genialt.

Precis när jag hade slutfört det där förra inlägget fick jag väääärldens ide!
Jag ska nån gång sitta på en stol i mitt fönster, och titta ut under nån timme eller nåt.
Jag tar ett foto med min digitalkamera på de som ser mest intressanta ut.

Sen väljer jag ut en eller två, eller nåt sånt.

Sen skriver jag en historia om dem!

Fan va kul