Jag; en svikare
Jag har ofta velat gå på min egen begravning.
Jag har tänkt hur den skulle vara utformad, vilka som skulle vara där, vad för musik som skulle spelas.
Jag har undrat: skulle Nora från AF komma? Skulle Tore och Harald komma? Skulle, om de kände till att jag dött, tecknare jag intervjuat såsom Jan Romare och Cecilia Torudd, bekymra sig om att sänka blicken i minne av mig, i ens en sekund?
Ens egen begravning måste vara den enskilda människans mest egoistiska del av livet. Och det lustiga är att hon själv inte får uppleva det. Det tillfället i en persons liv då flest människor tänker och gråter och bryr sig som mest om en är när man själv inte har tillfälle att torka deras tårar och försäkra dem om att det är okej. Det är inget att oroa sig för.
Det måste vara en av de bästa saker man kan göra för en självkänsla.
Fejka sin död.
Och anordna sin egen
begravning
(ska bara gå och göra mej en kopp näskaffe)
Såja, jag kände att jag behövde en liten trygghetskopp inom räckhåll.
Jag skrev alltså om begravningar. Anledningen till att jag tar upp det är att det var känslan av att komma på min egen begravning jag fick när jag nu kollade min blogg, för första gången på nåra dar.
Kondoleanser.
Det var kondoleanser jag såg, inte kommentarer.
"En trogen läsare på (min) sida" skriver att jag lika gärna kan dumpa bloggen om jag bryr mej så lite.
Curry snyftar hysteriskt och skriver om vad hon saknar med mig.
Mingman skriver flera mer eller mindre hotfulla krav om att jag ska återvända.
Någon som vill bibehålla sig anonym (men som jag ändå misstänker har ett grekiskt efternamn som alla hela tiden stavar fel, och eventuellt vars förnamn antingen betyder kärlek eller konstig) skriver en dikt om mig och förlusten av mig. Apropå den så ber jag nu snällt så jag får en till: Snälla?
Det kändes som att skåda sin egen begravning!
Jag var, och är, saknad!
Jag kommer från och med anstränga mig för att skriva en blogg om dan.
Från början kan det vara mer eller mindre skräpiga inlägg då och då, men det kan anses nödvändigt om jag ska komma upp på nån slags nivå igen.
Jag ber om ursäkt för min likgiltighet.
Jag lovar:
JAG KOMMER IGEN
Jag har tänkt hur den skulle vara utformad, vilka som skulle vara där, vad för musik som skulle spelas.
Jag har undrat: skulle Nora från AF komma? Skulle Tore och Harald komma? Skulle, om de kände till att jag dött, tecknare jag intervjuat såsom Jan Romare och Cecilia Torudd, bekymra sig om att sänka blicken i minne av mig, i ens en sekund?
Ens egen begravning måste vara den enskilda människans mest egoistiska del av livet. Och det lustiga är att hon själv inte får uppleva det. Det tillfället i en persons liv då flest människor tänker och gråter och bryr sig som mest om en är när man själv inte har tillfälle att torka deras tårar och försäkra dem om att det är okej. Det är inget att oroa sig för.
Det måste vara en av de bästa saker man kan göra för en självkänsla.
Fejka sin död.
Och anordna sin egen
begravning
(ska bara gå och göra mej en kopp näskaffe)
Såja, jag kände att jag behövde en liten trygghetskopp inom räckhåll.
Jag skrev alltså om begravningar. Anledningen till att jag tar upp det är att det var känslan av att komma på min egen begravning jag fick när jag nu kollade min blogg, för första gången på nåra dar.
Kondoleanser.
Det var kondoleanser jag såg, inte kommentarer.
"En trogen läsare på (min) sida" skriver att jag lika gärna kan dumpa bloggen om jag bryr mej så lite.
Curry snyftar hysteriskt och skriver om vad hon saknar med mig.
Mingman skriver flera mer eller mindre hotfulla krav om att jag ska återvända.
Någon som vill bibehålla sig anonym (men som jag ändå misstänker har ett grekiskt efternamn som alla hela tiden stavar fel, och eventuellt vars förnamn antingen betyder kärlek eller konstig) skriver en dikt om mig och förlusten av mig. Apropå den så ber jag nu snällt så jag får en till: Snälla?
Det kändes som att skåda sin egen begravning!
Jag var, och är, saknad!
Jag kommer från och med anstränga mig för att skriva en blogg om dan.
Från början kan det vara mer eller mindre skräpiga inlägg då och då, men det kan anses nödvändigt om jag ska komma upp på nån slags nivå igen.
Jag ber om ursäkt för min likgiltighet.
Jag lovar:
JAG KOMMER IGEN
Kommentarer
Postat av: Odd
Du hade rätt jack! jag är den mystiske anonyme poeten! men nu när du har börjat blogga igen så har ju min ångest lagt sig och vad är en konstnär utan ångest? inget skulle jag tro.. tyvärr no more dikts
Postat av: Curry - the one and only..
nu ler curry.... stort! =D
Postat av: Mingman
Haha.. det är bra att du tar till dig det man säger. Hoppas att du förstod att jag skrev det lite med glimten i ögat :P
För övrigt så ser jag fram emot oftare uppdateringar, det är bra att du tar tag i projekt blogg!
hare bäst, och skriv ofta... annars...
Kram Mingman
Trackback