Kylskåpslogik.

Det suger att vara social som sjuttonåring.

Allt händer där man inte är. Gräset är alltid fruktansvärt grönt, alltid inom synhåll men utom räckhåll. Känslan av att vara impopoulär, ointressant, ensam, kommer aldrig bli större. Ingen ringer en. Det är alltid man själv som föreslår sina polare att göra nåt. Ingen ringer en.
Aldrig kommer bevisen för att människan är ett flockdjur vara mer påtagliga för individen, än när man är i tonåring. Man vill vara uppmärksammad, i centrum. Om man inte är det gör det ont. Varje andetag. Gör ont.

På omvägar får man veta vad ens bekanta att haft för sig under helgen. Jaha. Wow. Tre fester? Men på lördan då? Åh.. ja nej, jag hade ändå inte kunnat, det var ingen fara, strunt samma.
Aj aj aj.
Jag vill också vara med.
Jag satt hemma när ni gjorde det. Jag hade kunnat. Jag tittade på film, jag drack te, jag gick ut och köpte godis. Ensam, och ingen ringde för att göra nåt åt det. Om så bara en känsla av att inte vara så ensam man känner sej skulle infinna sej, så skulle jag vara nöjd.

Och så ringer det i telefonen nån gång. Signalen ger nån kort glad känsla inom mej, wow, nån söker nån i familjen werner! Kanske... kanske mej!
Ja, hon är hemma. Vänta lite?

Det är trist att säga så.

Och så ringer det i mobilen. Wow, jag älskar ju det där nrä det burrar i fickan. Det är som om nån, vem det nu är som ringer, slår till en lite lätt för att få ens uppmärksamhet. Hej Jack!

Åh. Nej då har du ringt fel
eller
Hej mamma / pappa. Nej jag kommer snart. Jag gick bara ut.. jag kommer snart.

Jävla tusan attan.....