på ett hotell med internet.
jepp, där sitter jag nu. vi har åkt ner från Berkeley, med ett stopp i Monterrey igår där vi sov hos mammas bekant Aaron King, som visade sej vara en förbaskat trevlig kis! han hjälper till ibland på en restaurang med deras akvarium, och för det för han vissa summor i kredit på den restaurangen, som är jävligt fancy. och de hade inte utnyttjad den krediten på länge, så han hade enorma summor att disponera över. och han bjöd oss på middag där, med orden "the sky is the limit". get it? kosta vad de kosta ville, vi fick beställa vadhelst vi önskade! till att börja med tog vi in en enorm tallrik starters (jag blev när jag såg dem omedelbart rädd att äta mej mätt enbart på dem). där var ribs, marinerade jätteräkor, ananas, små calamariartade saker, jävligt goda grönsaker (typ så "krispiga" som mcdonalds brukar beskriva sina) med mera med mera. dibbedi dabbedi doo, allt var tillgängligt för oss, the vips!
sedan kom huvudrätten. smock tjoff, världens ballaste jävla tallrik med lammgrejer o potatisprylar med en obeskrivligt god sås up in my face! och glöm de här europeiska smårätterna med en enorm tallrik med en halv sparris toppad med sås de charvois på, det här var de riktiga USA-sakerna, tillräckligt mycket för att ha kunnat föda åtta afrikanska byar i ett halvår! detta åt jag med välbehag (den kostade 26 dollar, men det var ju inget som vi behövde oroa oss för), och smakade hjärtligt på alla andras grejer som var minst lika fabulösa. efter att ha inmundigat de här titanicsakerna var jag historiskt bombad, och var säker på att jag likt den smått överviktige mannen i den där scenen i Monty Python´s The Meaning of Life som av en illvillig servitör (John Cleese) får en lövtunn mintkaka för mycket, skulle explodera i ett moln av kroppsvätskor. men sen kom dessertmenyn. och min mätthet kändes plötsligt inte så dominerande längre. saken som jag beställde in visade sej vara sagolikt lyckad (jag måste säga att jag inte helt förstod vad jag beställde, men det var nåt med glass och kladdkaka) och jävligt god. plus en varm choklad vars visuella njutning endast kunde jämföras med smakens.
ja, en lyckad middag var det. tack mamma för att du fixade in oss med Aaron, som är en finfin mänska!
detta får avsluta dagens blogg. photos are to come.
adjö och godnatt. vi hörs / Jack
Kommentarer
Postat av: petra
Ah, jag visste väl att det skulle vara succe med Aaron - men kan du inte berätta lite om hur hans hus såg ut och omgivningarna osv...och hur verkade hans kvinna, Lynn?
Nyfiken på mer stoff alltså - men dina matupplevelser har sannerligen överträffat mina i USA nåt kolossalt! jag tyckte ju inte om nånting som jag fick under hela tvåveckorsperioden!
Fantastiskt att allt verkar så gott!!
kram
mor
Postat av: maja
kraftuttrycken står som spön i backen - det blir jobbigt.
Trackback