Kylskåpslogik.

Alltså.
Är detta 2000-talets hittills roligaste syskonpar? Är de genier? Har de insett meningen med livet?
Jag skulle inte bli förvånad om de hade det....
Helt underbart!

  Min låtsasmamma, tidigare sporadiskt omnämnd i bloggen, har för en tid sedan skaffat sig en ny liten läcker mobiltelefon. Försäljaren sade till henne att det är en riktig tjejmobil, bland de som köpte just den modellen
var kvinnor ruggigt överrepresenterade.
  Och det kan jag förstå. Det är en duktigt snygg, och mycket smidig mobiltelefon, som inte har penisförlängargrejerna som killmobiler ofta har, i stil med 3,2 megapixelkamera, kompass och björnsax.
  Den har allting i en noga övervägd lagomhet, och är framför allt enkel och snygg. Typ det som den fördomsfulla skulle säga passade fruntimmer.

  Iallafall.
  Hon köpte sig alltså en ny mobiltelefon. Den är alltså också enkelskött. Man behöver, om man tar den jobbigaste omvägen, bara trycka på tre knappar för att skriva ett sms.
  Min låtsasmamma fixar det inte.
  Hon kommer till mig och säger "Jack du måste hjälpa mig att ladda ner inställningarna som behövs för att skriva ett sms!".  Jag slänger en oengagerad blick på hennes hjälplöst utsträckta hand, i vilken den nonchalanta mobiltelefonen oförtjänt slappnar av. Och denna min smågranskande blick räcker nästan. Det enda man behöver göra för att skriva ett sms är att... skriva ett sms. Helt vanligt. Min låtsasmammas reaktion är grundad på ingenting och luft, för det finns inget problem. Jag visar henne hur man skriver ett sms, skickar på prov iväg det till min mobil, och det kommer smidigt och snabbt fram. Hon blir jätteförvånad, och tackar med beundran i rösten mig för hjälpen. För det här är ju bara fjärde gången jag visar henne magin kring sms-skickning.

  Det är dags för dem nu. Generationen före oss ska också upptäcka cybervärlden tids nog, och ta de första stapplande stegen in i den obefintliga världen, med alla dess sorter av relationer och företeelser.
  Det är en komisk uppenbarelse för mig när en förtioåring ivrigt pratar med mig om att den och den faktiskt har något så oerhört som en internetromans och så vidare och så vidare, när
jag hade min första ovan nämnda som tolvåring.

  För finns det ett område där dagens ungdomar har makten så är det ju det området som inte existerar. Egentligen är det väl inte förvånande, eftersom att ett annat område på vilket världens yngre halva överträffar den äldre ju är fantasin, ett område som också, rent konkret, är rätt abstrakt. Vi behärskar liksom utrymmena som bara behöver ett friskt sinne bättre, och när de äldre generationerna tar sig an att försöka behärska dem går det oftast mycket långsamt.
  Det är intressant, hoppas ni förstår hur jag menar.

Så;
idag kommer älsklingen hem från festivalen. Efter nåra dar borta från mig, på ett festivalområde frågar jag mig själv; har jag varit orolig för henne, och har det grundats i att jag inte litat på henne?
Kan jag inte lita på min flickvän, som jag trots allt älskar mest av jordiska ting?

Min himmelska gudfar som är värd himmelens alla fröjder har löst ett stort problem för mig, och köpt mig en maxad mobiltelefon. Tack!

later duuude

Ovant. Här sitter man. I bloggskorna igen.
Aja, here we go.

Läget är som följer:

Matilda, min älskling, är på Arvikafestivalen och gör saker jag inte skulle gjort. Eller jag tror egentligen inte att hon är så vild, jag litar på henne, men jag tycker om att oroa mig för mina nära och kära, och tar varje tillfälle att utöva lite gammalfräsch hederlig nagelbitning.
Sidospår: Jag oroar mig för alla mina vänner. Alltid. När Isak var bortrest till London, på sin svennetonårsresa utan mamma för första gången var mina naglar ett bra sätt att påminna sig om hur Berlin såg ut 1945. När Olof plötsligt försvann i två veckor i början av sommarlovet blev jag helt skärrad, och försökte ringa honom till hans mobil minst två gånger per dag (tills han kom hem och sa att han bara hade vart på konfaläger, och att jag hade fått veta det två månader innan). Till och med mina ytligaste bekanta får med sig en omärklig ryggsäck av min bastanta oro när de ger sig iväg någonstans. Således eskorteras min älskade flickvän, helt utan att hon vet nåt om det där borta på festivalområdet, av tre eller fyra tankfartyg, alla innehållande mången ton av min saknad. Håhå jaja. Slut på Sidospåret.
Alltså, the darling one and only promenerar just nu runt bland de fulla festarna, och ska om trekvart lyssna på The Knife. Jag är inte avundsjuk alls.

Jag har varit på jobbintervju här. Det är ett företag för kapitalförvaltning, och min arbetsuppgift där skulle gå ut på att ringa stora företag och rika privatpersoner och erbjuda seminarier med gratis fika, där de skulle få veta hur bra allt skulle bli om Acta, som företaget heter, fick förvalta deras stålar. Men lönen är bra, och jobbsituationen kunde verkligen vara värre, så det hoppar jag stenhårt på, om jobbintervjun gick bra. Vilket jag tror den gjorde.

Vidare har jag tjänat 2250 kronor i sommar, hittills. På en och en halv timmes jobb. Oj, där skakade sverige när era hakor gick i golvet. Men hissa upp dem igen, jag ska förtälja hur en sådan till synes overklig ekvation går ihop.

Så här brukar det låta när jag berättar om mina småjobb jag ibland gör:
Nån annan person: Så, jobbaru med nåt på fritiden då?
Jag: Tja.. jag dubbar lite ibland.
Nån annan person: Jaha!
Jag: Vet du vad dubbning är?
Nån annan person: Haha. Tss.. hehe..alltså... Nej.
Jag: Ja nämen du vet, när man tar in utländska tecknade serier till svenska kanaler måste man ju först lägga på svenskt tal för att kidsen ska förstå. Det gör jag. Är rösten till tecknade serier.
Nån annan person: Åh fan.
Jag: Visst sörrö.
Nån annan person: Så... Haru vart med i nåt man sett då?
Jag: Nej, jag får alltid bara vara med i de mest obskyra skitgrejerna som ingen nånsin sett.
Nån annan person: Men typ vad? Jag kanske sett det!
Jag: Haha, ja jo, kanske. Har du Nickelodeon?
Nån annan person: (om ja fortsätter samtalet, om nej självdör konversation och jag börjar skruva på mig obekvämt och säger "nej vet du, nu måste jag gå in dit till det där hörnet. hejdå. du får inte följa med." i det här fallet säger vi att denna någon har det) Jarå.
Jag: Okej, har du sett Hey Arnold nån gång?
Nån annan person: Vänta vad är det nu igen... jo just det, han med huvudet som ser ut som en amerikansk  fotboll! Jaaa, det har jag sett!
Jag: Åh, okej. Ja jag är nämligen Arnolds svenska röst i typ tre säsonger och en långfilm.
Här blir nån annan person ofta rätt duktigt imponerad, och utbrister: Nähä?! Wow! Du är så cool Jack, jag vill vara precis som du! Åååååh du är min idoool, jag ska starta din fanclub! Säg mig store mästare, vill du ge mig äran att låta mig slicka din överjordiska skosulor?

Ungefär.

Och på det jobbet tjänar jag sjuhundrafemtio (750 svenska riksdaler) i timmen. Och förra gången jag jobbade var jag uppbokad i tre timmar, men jobbade bara en och en halv av dem. Men eftersom jag var uppbokad tre timmar fick jag betalt för den andra hälften av tiden som jag inte jobbade. Och nu snart ska stålarna ramla in på mitt konto. Finfina fickpengar inför min tvåveckorsseglats om en vecka.
Den ja.
Serni, att om åtta dagar seglar jag iväg med en läcker tvåmastare ut på östersjön, för tredje året i rad. Sen kommer jag åka runt  med den i tretton dagar, ute på äventyr i förhoppningsvis Tyskland, Polen, Danmark och förhoppningsvis även havet lite grann.
Som ni förstår blir det knapert med bloggande då, men oroa er inte, något ska jag nog kunna höra av mig. Men men, då vet ni det. Mer om det senare.

Men nu är klockan tio i ett.
Jag tänker ringa min flickvän, se till att allt är bra, försäkra henne om hur mycket jag älskar henne, och sedna lägga mig med den stoora boken Jag Arne Anka, Spermaharen och Vattenmelonen av Marian Keyes. Sen ska jag försöka hinna med att sova lite också.

Jag är tillbaka på riktigt.
Men vänliga hälsningar
er hängivna bloggare / Jack/Tow

49 dygn, en timme och 25, nej 26 minuter har gått.

Utan ett enda inlägg signerat Jack/Tow. Det har känts längre än det är, men vem bryr sig?
Klockan fem i tre idag, den 14 juli 2006 tog jag beslutet att börja blogga igen, utlöst av att jag fick en kommentar på ett gammalt inlägg.

Du som idag kommenterade "usch :(" på sagda inlägg är alltså att tacka.
Att tack för att jag är tillbaka. Och jag vet inte vem som är mest tacksam, jag eller mina läsare.
Förmodligen jag.
Så tack ska du ha. Hör av dig igen så får du ett till inlägg ägnat åt dig.

Jaa...
Hej igen då, alla läsare.
Nu är jag här igen.
Förhoppningsvis med full kraft.

I mina kretsar är jag en av bloggpionjärerna. Jag har dragit in många människor i bloggvärlden. Jag har, tror jag, vuxit en smula genom mitt bloggande, och responsen det givit mig.
Men även jag kan tappa sugen.
Jag kan inte blogga längre. Jag har ingen lust. Jag fixar inte att som jag förut gjorde sätta mej ner och entusiastiskt skriva ett meningsfullt inlägg. Jag vill att om jag ska ha en blogg ska den iallafall verka meningsfull. Jag vill inte komma till en situation där mina inlägg handlar om mig själv, på ett sätt som inte skulle intressera nån annan än just mig själv.

Därför avslutar jag min blogg här och nu, ovetande om, och isåfall när, jag skulle komma tillbaka.
Detta är ingens fel, det är bara så att den motivation som jag från början hade för att kunna skriva en kul blogg är borta och försvunnen.

Jag vill framföra ett brinnande hett tack till alla som läst och uppskattat min blogg! Det hade ju faktiskt blivit tråkigt bra mycket tidigare än det blev tråkigt nu, utan er och era åsikter kring mitt skrivande.
Jag har haft jättekul under den här tiden.
Jag kanske kommer tillbaka en dag till den här bloggen, så titta in nån gång i halvåret eller nåt sånt.

Om det uppstår tomhål i era bloggläsardagar p.g.a min kapitulation ber jag om ursäkt, och hänvisar antingen till Olofs blogg eller Sallyklees blogg.

Tack så hemskt mycket för den här tiden.
På återseende
/ Er bloggare, men också privatperson, Jack

Ja.
Jag tänkte jag skulle bara berätta lite vad som pågår här och där.

* Sommar har sånär som på drämt till Stockholm. Det är varmt o soft o mysigt, och jag, älsklingsMatilda, Isak och hans flickvän Sandra hade vattenpipepicknick i helgen, innan Matilda skulle iväg och slagsmåla på Sergels Torg i samband med Reclaim the City första maj.
Själv gick jag mest runt där och iakktog allt tovigt hår och allt missnöje. Stoppa borgarna i papperskorgarna, tyckte de flesta, och jag mest tyckte de var fåniga.

* De jävlarna på Sourze, som jag arbetar för, har äntligen fått in stålarna de är skydliga mej på mitt konto! Jag har fanimej levt under existensminimun (bortsett från mat och sånt som man ju får hemifrån) jättelänge nu! Usch vilka kapitalister det finns överallt.

* Det har öppnat en ny restaurang precis där jag bor.

Den heter Göta Ark och ligger nåt i stil med fem meter från min ytterdörr. Där har de lunch för sextiofem spänn. Den är lite mystisk dock, för de håller väldigt låg profil. Mänskor som går in där kommer ut igen utan att ha ätit. För de hittar inte själva restaurangen. Som som sagt håller låg profil.

* En mig närstående blogg har iochmed framförandet av en kontroversiell åsikt i islamdebatten som pågår lite här och var råkat ut för verbalt slagsmål och fördömning. Den lades ner, men togs sedan upp igen. Skönt att ha dej tillbaka på marknaden!

* Att jag skriver här på min blogg innebär inget i fråga om flickvän. Jag är fortfarande stenkär i min matilda. Men jag blev så samvetstrasig när jag såg att min blogg faktiskt var önskad att fortsätta.

* Jag har sett V for Vendetta. Den var bra. Ett sjujäkla soundtrack hade den också.

* Min skola taggar ner inför skolavslutningen. Mer lugna dagar, mer bild, mer sol som man kan ligga i och strunta i allt vad skola heter! Jiihaa!

Får se om jag kommer på mer sen.
Men det här räcker tills vidare.
Mors.

Jag har ofta velat gå på min egen begravning.
Jag har tänkt hur den skulle vara utformad, vilka som skulle vara där, vad för musik som skulle spelas.
Jag har undrat: skulle Nora från AF komma? Skulle Tore och Harald komma? Skulle, om de kände till att jag dött, tecknare jag intervjuat såsom Jan Romare och Cecilia Torudd, bekymra sig om att sänka blicken i minne av mig, i ens en sekund?

Ens egen begravning måste vara den enskilda människans mest egoistiska del av livet. Och det lustiga är att hon själv inte får uppleva det. Det tillfället i en persons liv då flest människor tänker och gråter och bryr sig som mest om en är när man själv inte har tillfälle att torka deras tårar och försäkra dem om att det är okej. Det är inget att oroa sig för.

Det måste vara en av de bästa saker man kan göra för en självkänsla.
Fejka sin död.
Och anordna sin egen
begravning

(ska bara gå och göra mej en kopp näskaffe)

Såja, jag kände att jag behövde en liten trygghetskopp inom räckhåll.
Jag skrev alltså om begravningar. Anledningen till att jag tar upp det är att det var känslan av att komma på min egen begravning jag fick när jag nu kollade min blogg, för första gången på nåra dar.

Kondoleanser.
Det var kondoleanser jag såg, inte kommentarer.
"En trogen läsare på (min) sida" skriver att jag lika gärna kan dumpa bloggen om jag bryr mej så lite.
Curry snyftar hysteriskt och skriver om vad hon saknar med mig.
Mingman skriver flera mer eller mindre hotfulla krav om att jag ska återvända.
Någon som vill bibehålla sig anonym (men som jag ändå misstänker har ett grekiskt efternamn som alla hela tiden stavar fel, och eventuellt vars förnamn antingen betyder kärlek eller konstig) skriver en dikt om mig och förlusten av mig. Apropå den så ber jag nu snällt så jag får en till: Snälla?

Det kändes som att skåda sin egen begravning!
Jag var, och är, saknad!

Jag kommer från och med anstränga mig för att skriva en blogg om dan.
Från början kan det vara mer eller mindre skräpiga inlägg då och då, men det kan anses nödvändigt om jag ska komma upp på nån slags nivå igen.

Jag ber om ursäkt för min likgiltighet.
Jag lovar:
JAG KOMMER IGEN

Här är andra avsnittet av radioshowen.
Mer prat, smärta och kufiska röstlägen i denna.

Hoppas det uppskattas!

Här och här finns min nya podcast/internetradioshow!

Skälet till att det är ett snedstreck emellan dem är att jag inte är säker på att det kan klassas som podcasting än... men men, ni kan ju ändå lyssna på mej nu.

Äänjojj!